Tant med glass
Jag brukar kalla känslan för Tant med glass.
Det finns något vackert i den.
Det finns något sorgset i den.
Den här är en liten text om den känslan. En liten text om en tant och en glass, haha.
Hon är damen som håller sig till sitt. Vart de själlösa rutinernas vindar blåser, dit måste hon bege sig. Varje dag. Så har det varit sedan 1997, då maken sedan 55 år gjorde sin hädanfärd. Minnet av honom är blekt och bristfälligt, men ibland tar det segel: Första kyssen, bröllop, barnbarn, hur hon hittade honom insomnad framför tv:n för tolv år sedan. Scener ur det tidigare livet brukar spelas upp men plötsligt bli svarta, som när en urblekt super-8-film som går av i projektortrummets mörker. Precis som alla andra morgnar öppnar hon varsamt badrumsskåpet och tar fram den lilla plastasken som påminner om den i vilken maken brukade förvara sina fiskedrag. Hon öppnar locket och tar ut tabletterna ur facket märkt "söndag". Hon tittar på dem, lägger dem på tungan och sköljer ned dem med en klunk vatten från tandborstmuggen. Så stänger hon skåpet och möter sin genomskinliga gestalt i spegeln; vandrar med synen längs det 80-åriga anletet: ögonen är matta och modlösa, hyn grå och tärd och håret kritvitt och sprött.
Klockan är förmiddag och damen som håller sig till sitt klär sig i kappa och basker och ger sig ensam ut i på gatan. Junisolen står högt över husen. Annars är inget är som det en gång var. Hon makar sin stela kropp bakom rullatorn – förbi moderna butiker och restauranger som serverar rätter hon inte kan namnen på.
Så ser hon glassvagnen. Plötsligt minns hon barndomens ändlösa somrar med varma vindar, skratt och lek. Som hon brukade älska glass. Hon brukade välja två kulor: en med jordgubbssmak och en med vanilj. Flickan i henne planterar ett pirr i hennes bröst (det vare länge sedan sist) och med ny kraft rullar hon hjulen över kullerstenen mot glassvagnen.
Så hör hon sin egen svaga röst:
– En glass, tack... En kula jordgubb och en vanilj.
Nu håller hon i glassen. Hon klämmer varsamt, och med viss möda, fast rånet mot handtaget på rullatorn och rullar sakta bort mot bänken i parken intill. Hon tittar på glassen. Den har redan börjat smälta. Hon tittar på kullerstenen. Sedan på glassen. Kullerstenen, glassen. Blicken är sammanbiten, hon andfådd.
Men så når hon snart sin lilla ö och slår sig ned i solen. Hon sätter glassen till munnen. Solen värmer hennes ansikte. Vaniljsmaken kysser henne. Hon sluter ögonen och låter projektorn puttra igång. Hon ser motljus och ändlösa somrar. Hon hör skratt och barn som leker, burna av de varmaste av vindar.
Hon är damen som håller sig till sitt – och hon ler.
Å, kan inte låta bli att gråta :( Dels för alla tanter i världen som lever på sina minnen (med undantag för min farmor som snart raderat allt hon upplevt >.<) och dels av rädsla för att livet kommer att sluta utan några fina minnen att se tillbaka på.
Undrar om barndomen var livet när det var bäst. Och om det är därför som människor skaffar barn och barnbarn. För att uppleva det igen och igen.
Jag beundrar din förmåga att förmedla känslor i ord.
<3
tycker det är fint att många inte förstår vad man menar när man ska förklara tant med glass.
Tack finaste Irene.
Barndomen var inte dum, men jag tror livet är exakt lika bra hela tiden, men på olika sätt. Att vara vuxen och medveten är ju inte så dumt heller, tex.
Det gäller bara att göra nåt trevligt exakt just nu – i brytpunkten mellan då och sen – och att ha fina relationer, och kanske ägna sig åt kontraster då och då (byta jobb om man inte trivs, flytta om man inte trivs osv).
haha, och så halkade jag in på Meningen med livet igen.
Haha, meningen med stort M (^.^) Jag skulle nog inte leva om jag inte kände någon mening.
Kanske fortsätta överleva men det skulle nog kännas ovärt. Och människorna man har dom fina relationerna med är absolut dom som ger det hela mening
Kanske är det lätt att idyllisera barndomen när vuxenlivet inte blev vad jag trodde. Jag skulle inte vilja byta tillbaka till att bli livegen och tvingas leva efter andras regler igen. Men vuxenlivet är verkligen inte vad jag hade hoppats på!
Gör om gör rätt? Kontrasterna är bra alternativ. Livet blir ju vad man väljer att göra det till.
På ett vis skulle det kanske vara skönt att slippa vara så medveten. Att kunna leva vidare i sweet oblivion där resten av världen inte angår oss och det största problemet är hemläxan och inte bekymmer om att försörja sig själv.
Men det skulle inte gå att mörka för alltid. Förr eller senare hinner verkligheten i kapp.
Och när den gör det vill jag ha en strut med en kula pistage och en lakritsviol
Så bra skrivet, Jonathan..
Jag håller med dig, livet är här och nu hela tiden. Det gäller att se valmöjligheterna, ha modet att förändra det man kan och våga njuta av livet fullt ut. =) Då har man snart ett långt pärlband av fina härliga minnen. Många små dagliga pärlor på rad ger en rätt skön känsla i kroppen... =) En vana man lätt kan stå ut med ;)
