Tant med glass
Jag får ofta en känsla om söndagar. Den har gästat mig om just söndagar så länge jag kan minnas.
Jag brukar kalla känslan för Tant med glass.
Det finns något vackert i den.
Det finns något sorgset i den.
Den här är en liten text om den känslan. En liten text om en tant och en glass, haha.
Hon är damen som håller sig till sitt. Vart de själlösa rutinernas vindar blåser, dit måste hon bege sig. Varje dag. Så har det varit sedan 1997, då maken sedan 55 år gjorde sin hädanfärd. Minnet av honom är blekt och bristfälligt, men ibland tar det segel: Första kyssen, bröllop, barnbarn, hur hon hittade honom insomnad framför tv:n för tolv år sedan. Scener ur det tidigare livet brukar spelas upp men plötsligt bli svarta, som när en urblekt super-8-film som går av i projektortrummets mörker. Precis som alla andra morgnar öppnar hon varsamt badrumsskåpet och tar fram den lilla plastasken som påminner om den i vilken maken brukade förvara sina fiskedrag. Hon öppnar locket och tar ut tabletterna ur facket märkt "söndag". Hon tittar på dem, lägger dem på tungan och sköljer ned dem med en klunk vatten från tandborstmuggen. Så stänger hon skåpet och möter sin genomskinliga gestalt i spegeln; vandrar med synen längs det 80-åriga anletet: ögonen är matta och modlösa, hyn grå och tärd och håret kritvitt och sprött.
Klockan är förmiddag och damen som håller sig till sitt klär sig i kappa och basker och ger sig ensam ut i på gatan. Junisolen står högt över husen. Annars är inget är som det en gång var. Hon makar sin stela kropp bakom rullatorn – förbi moderna butiker och restauranger som serverar rätter hon inte kan namnen på.
Så ser hon glassvagnen. Plötsligt minns hon barndomens ändlösa somrar med varma vindar, skratt och lek. Som hon brukade älska glass. Hon brukade välja två kulor: en med jordgubbssmak och en med vanilj. Flickan i henne planterar ett pirr i hennes bröst (det vare länge sedan sist) och med ny kraft rullar hon hjulen över kullerstenen mot glassvagnen.
Så hör hon sin egen svaga röst:
– En glass, tack... En kula jordgubb och en vanilj.
Nu håller hon i glassen. Hon klämmer varsamt, och med viss möda, fast rånet mot handtaget på rullatorn och rullar sakta bort mot bänken i parken intill. Hon tittar på glassen. Den har redan börjat smälta. Hon tittar på kullerstenen. Sedan på glassen. Kullerstenen, glassen. Blicken är sammanbiten, hon andfådd.
Men så når hon snart sin lilla ö och slår sig ned i solen. Hon sätter glassen till munnen. Solen värmer hennes ansikte. Vaniljsmaken kysser henne. Hon sluter ögonen och låter projektorn puttra igång. Hon ser motljus och ändlösa somrar. Hon hör skratt och barn som leker, burna av de varmaste av vindar.
Hon är damen som håller sig till sitt – och hon ler.
Jag brukar kalla känslan för Tant med glass.
Det finns något vackert i den.
Det finns något sorgset i den.
Den här är en liten text om den känslan. En liten text om en tant och en glass, haha.
Hon är damen som håller sig till sitt. Vart de själlösa rutinernas vindar blåser, dit måste hon bege sig. Varje dag. Så har det varit sedan 1997, då maken sedan 55 år gjorde sin hädanfärd. Minnet av honom är blekt och bristfälligt, men ibland tar det segel: Första kyssen, bröllop, barnbarn, hur hon hittade honom insomnad framför tv:n för tolv år sedan. Scener ur det tidigare livet brukar spelas upp men plötsligt bli svarta, som när en urblekt super-8-film som går av i projektortrummets mörker. Precis som alla andra morgnar öppnar hon varsamt badrumsskåpet och tar fram den lilla plastasken som påminner om den i vilken maken brukade förvara sina fiskedrag. Hon öppnar locket och tar ut tabletterna ur facket märkt "söndag". Hon tittar på dem, lägger dem på tungan och sköljer ned dem med en klunk vatten från tandborstmuggen. Så stänger hon skåpet och möter sin genomskinliga gestalt i spegeln; vandrar med synen längs det 80-åriga anletet: ögonen är matta och modlösa, hyn grå och tärd och håret kritvitt och sprött.
Klockan är förmiddag och damen som håller sig till sitt klär sig i kappa och basker och ger sig ensam ut i på gatan. Junisolen står högt över husen. Annars är inget är som det en gång var. Hon makar sin stela kropp bakom rullatorn – förbi moderna butiker och restauranger som serverar rätter hon inte kan namnen på.
Så ser hon glassvagnen. Plötsligt minns hon barndomens ändlösa somrar med varma vindar, skratt och lek. Som hon brukade älska glass. Hon brukade välja två kulor: en med jordgubbssmak och en med vanilj. Flickan i henne planterar ett pirr i hennes bröst (det vare länge sedan sist) och med ny kraft rullar hon hjulen över kullerstenen mot glassvagnen.
Så hör hon sin egen svaga röst:
– En glass, tack... En kula jordgubb och en vanilj.
Nu håller hon i glassen. Hon klämmer varsamt, och med viss möda, fast rånet mot handtaget på rullatorn och rullar sakta bort mot bänken i parken intill. Hon tittar på glassen. Den har redan börjat smälta. Hon tittar på kullerstenen. Sedan på glassen. Kullerstenen, glassen. Blicken är sammanbiten, hon andfådd.
Men så når hon snart sin lilla ö och slår sig ned i solen. Hon sätter glassen till munnen. Solen värmer hennes ansikte. Vaniljsmaken kysser henne. Hon sluter ögonen och låter projektorn puttra igång. Hon ser motljus och ändlösa somrar. Hon hör skratt och barn som leker, burna av de varmaste av vindar.
Hon är damen som håller sig till sitt – och hon ler.
Om tusen år
Det var för ett par år sedan.
Vi var i Barcelona.
Vi hade varit på stranden och badat och solat och druckit öl och tackat nej när strandförsäljarna sagt "smooooke hash?" och sen gått på stan och köpt T-shirts och skor och druckit vin. När dagen skulle bli kväll skulle vi ta bussen till hotellet, för min tjej, hon sa, att den här bussen, den tar oss till hotellet.
Det gjorde den inte.
Bussen rasslade och gnekade och gick fortare och fortare och tog oss längre och längre bort från hotellet, detta medan barcelonasolen sjönk ned mot bergen och kastade skuggorna allt längre.
Snart skulle det bli mörkt.
Jag tror hon tyckte det var lite skämmigt. Vi blev ju båda lite tagna av situationen och sa inte så mycket till varandra, utan lyssnade mest till ljudet av den spända tystnaden.
Medan kvällssolen la sin matta av guld över dessa träd, åkrar och förorter som vi inte visste fanns, så kom dialogen.
– Har du tänkt på en sak, sa en av oss, att människokroppar är ju egentligen också bara farkoster. En farkost som man färdas i för att ta sig någonstans.
– Ja, men de är ju väldigt bra att ha, svarade den andre. Hade vi inte haft våra kroppar så hade vi ju aldrig hittat varandra, till exempel. Jag hade ju aldrig sett dig utan din kropp.
Det blev tyst några sekunder.
– Jo, jag tror vi hade hittat varandra ändå. På något sätt.
Där är historien egentligen slut, men den får mig att tänka på en annan sak:
Kom och hälsa på mig om tusen år.
Det är namnet på en bok av Bodil Malmsten.
Jag blir inte klok på den titeln. Jag älskar den.
Det är också namnet på en kompis blogg.
Henne ska jag hälsa på om tusen år.
Vi var i Barcelona.
Vi hade varit på stranden och badat och solat och druckit öl och tackat nej när strandförsäljarna sagt "smooooke hash?" och sen gått på stan och köpt T-shirts och skor och druckit vin. När dagen skulle bli kväll skulle vi ta bussen till hotellet, för min tjej, hon sa, att den här bussen, den tar oss till hotellet.
Det gjorde den inte.
Bussen rasslade och gnekade och gick fortare och fortare och tog oss längre och längre bort från hotellet, detta medan barcelonasolen sjönk ned mot bergen och kastade skuggorna allt längre.
Snart skulle det bli mörkt.
Jag tror hon tyckte det var lite skämmigt. Vi blev ju båda lite tagna av situationen och sa inte så mycket till varandra, utan lyssnade mest till ljudet av den spända tystnaden.
Medan kvällssolen la sin matta av guld över dessa träd, åkrar och förorter som vi inte visste fanns, så kom dialogen.
– Har du tänkt på en sak, sa en av oss, att människokroppar är ju egentligen också bara farkoster. En farkost som man färdas i för att ta sig någonstans.
– Ja, men de är ju väldigt bra att ha, svarade den andre. Hade vi inte haft våra kroppar så hade vi ju aldrig hittat varandra, till exempel. Jag hade ju aldrig sett dig utan din kropp.
Det blev tyst några sekunder.
– Jo, jag tror vi hade hittat varandra ändå. På något sätt.
Där är historien egentligen slut, men den får mig att tänka på en annan sak:
Kom och hälsa på mig om tusen år.
Det är namnet på en bok av Bodil Malmsten.
Jag blir inte klok på den titeln. Jag älskar den.
Det är också namnet på en kompis blogg.
Henne ska jag hälsa på om tusen år.
Mitt golv och min bror
I min lägenhet har jag två saker.
Dels ett golv.
Det knarrar väldigt. Den spröda fiskbensparketten som täcker större delen av lägenheten skulle avslöja Charles-Ingvar Jönson innan han ens hunnit säga "jag har en plan". Så att säga.
Sedan har jag en bror.
Han är sju år yngre och den finaste person jag känner och bor på en uppblåsbar madrass här utanför mitt sovrum. Han ligger där nu. Eller rättare sagt, hans kropp ligger där nu. Den höjs och sänks av de släpande andetagen som är djupa och blåa. Sinnet däremot, det har lösts upp, försvunnit ut i mörkret, via den franska balkongen vars konturer mejslas fram av gatlyktorna utanför. Poff. Ut i rymden.
Jag kommer aldrig att sluta förundras över var man hamnar när man sover.
Hans ljusa ande sitter i alla fall där. Det är sant. Den är lite svår att se, men den sitter där på kanten i mörkret och vaktar. Den följer min bror överallt; sitter där på hans axel när han går till jobbet på 7 Eleven 05.30 varje morgon eller röker på balkongen eller spelar Diablo 2 i tresitssoffan eller går hem till sin åldriga stamkund efter jobbet och vattnar hennes blommor utan att vilja ta emot någon ersättning.
Ni borde träffa min bror.
Hon heter Choko och bor i Japan och talar varken svenska eller engelska men spenderade likväl två veckor i Sverige under sensommaren.
Det var då hon träffade min bror.
De festade och tittade på anime och pratade med händerna och gick på Gröna Lund och det gick en kväll och det gick två kvällar och det gick tre kvällar och det gick fyra kvällar och plötsligt hade det gått 13 kvällar – och min bror hade fortfarande inte berättat. Han hade inte vågat. Men så stakade han fram det – med hjälp av hennes digitala lexikon. Och då svarade hon att hon också ville vara mer än vänner.
Och de var mer än vänner –
tills solen gick upp.
Då satte hon sig i sitt plan och förvandlades till en horisont i öst dit min bror ska resa så snart han fått ihop tillräckligt med pengar.
Jag öppnar sovrumsdörren och sätter ned foten på fiskbensparketten. Att jag aldrig lär mig. Golvet sprakar som om jag går på kexchoklad.
Min bror rycker till med bristfällig sinnesnärvaro. Kanske tror han att magikerna i Diablo 2 kastar spells på honom.
Eller att Choko står i dörren.
Dels ett golv.
Det knarrar väldigt. Den spröda fiskbensparketten som täcker större delen av lägenheten skulle avslöja Charles-Ingvar Jönson innan han ens hunnit säga "jag har en plan". Så att säga.
Sedan har jag en bror.
Han är sju år yngre och den finaste person jag känner och bor på en uppblåsbar madrass här utanför mitt sovrum. Han ligger där nu. Eller rättare sagt, hans kropp ligger där nu. Den höjs och sänks av de släpande andetagen som är djupa och blåa. Sinnet däremot, det har lösts upp, försvunnit ut i mörkret, via den franska balkongen vars konturer mejslas fram av gatlyktorna utanför. Poff. Ut i rymden.
Jag kommer aldrig att sluta förundras över var man hamnar när man sover.
Hans ljusa ande sitter i alla fall där. Det är sant. Den är lite svår att se, men den sitter där på kanten i mörkret och vaktar. Den följer min bror överallt; sitter där på hans axel när han går till jobbet på 7 Eleven 05.30 varje morgon eller röker på balkongen eller spelar Diablo 2 i tresitssoffan eller går hem till sin åldriga stamkund efter jobbet och vattnar hennes blommor utan att vilja ta emot någon ersättning.
Ni borde träffa min bror.
Hon heter Choko och bor i Japan och talar varken svenska eller engelska men spenderade likväl två veckor i Sverige under sensommaren.
Det var då hon träffade min bror.
De festade och tittade på anime och pratade med händerna och gick på Gröna Lund och det gick en kväll och det gick två kvällar och det gick tre kvällar och det gick fyra kvällar och plötsligt hade det gått 13 kvällar – och min bror hade fortfarande inte berättat. Han hade inte vågat. Men så stakade han fram det – med hjälp av hennes digitala lexikon. Och då svarade hon att hon också ville vara mer än vänner.
Och de var mer än vänner –
tills solen gick upp.
Då satte hon sig i sitt plan och förvandlades till en horisont i öst dit min bror ska resa så snart han fått ihop tillräckligt med pengar.
Jag öppnar sovrumsdörren och sätter ned foten på fiskbensparketten. Att jag aldrig lär mig. Golvet sprakar som om jag går på kexchoklad.
Min bror rycker till med bristfällig sinnesnärvaro. Kanske tror han att magikerna i Diablo 2 kastar spells på honom.
Eller att Choko står i dörren.
Ett annat liv
Det började med att jag såg en film som vi gjorde för tolv år sedan. En skateboardfilm. Alla mina gamla vänner har varsin del och så gör vi trick efter trick till låtar som var och en själv fick välja. Jag valde The Trooper med Iron Maiden. Jag gillade hårdrock.
När jag ser filmen slås jag av en svårdefinerad känsla. Den är väldigt påtaglig och tar tag i mig och susar genom mig och planterar en förnimmelse av lika mycket lycka som vemod och förundran. Nostalgi, tänker jag. Ren och skär nostalgi. Så måste det vara. Jag tittar på mig själv och jag undrar vem han är den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid. Vad tänkte han? Jag tänker att jag vill hälsa på honom och höra om hans liv. Jag vill att han ska sitta här och berätta om hur det är att läsa till snickare och ha föräldrar som inte längre vill bo tillsammans och om kvällarna läsa Spindelmannen i sitt nya rum och ha ont i magen och bara tänka på tv-spel och skateboardåkning fastän han är 16 och Mats i klassen tycker att han är en tönt som borde växa upp någon jävla gång. Han skulle nog inte lyssna på mig. Om jag kom i min kavaj och mina snörskor i skinn skulle han inte våga se mig i ögonen.
Han hade inte ens vågat se en tjej i ögonen.
När jag tittar på vår gamla skatefilm tänker jag på Henke. I filmen åker han till National Acrobat med Black Sabbath. Han var tre år äldre och var min bäste vän. Jag tänker att jag saknar honom. Det var en höstkväll 1996 som han kom från någon annan stad till skatelokalen första gången. Han var blek i hyn och svart under ögonen till följd av kosten han baserat på hemmagjort vin och nudlar. Men som han åkte. Jag och min bror satt stumma av beundran inför denne främling, vars bryska anlete skulle komma att bli varmare och varmare för varje kväll som han ruskade av sig snön och kom in i värmen för att göra ofattbara frontside nosegrinds på boxen och backside lipslides i halvrampen.
Jag tittar på den här filmen och tänker hur enkelt allt var då. Jag tänker på Henke och hans Saab V4 som inte gillade minusgrader och skratten och ivern att bara skejta skejta skejta och Henkes ögon som först varit mörka och främmande men sedermera blev vänliga som hon en bondhund. Som jag gillade Henke. Jag behövde honom.
Jag tittar på den här filmen och tänker att vi var lyckliga då.
Och det skulle skulle han nog berätta för mig, den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid.
När jag ser filmen slås jag av en svårdefinerad känsla. Den är väldigt påtaglig och tar tag i mig och susar genom mig och planterar en förnimmelse av lika mycket lycka som vemod och förundran. Nostalgi, tänker jag. Ren och skär nostalgi. Så måste det vara. Jag tittar på mig själv och jag undrar vem han är den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid. Vad tänkte han? Jag tänker att jag vill hälsa på honom och höra om hans liv. Jag vill att han ska sitta här och berätta om hur det är att läsa till snickare och ha föräldrar som inte längre vill bo tillsammans och om kvällarna läsa Spindelmannen i sitt nya rum och ha ont i magen och bara tänka på tv-spel och skateboardåkning fastän han är 16 och Mats i klassen tycker att han är en tönt som borde växa upp någon jävla gång. Han skulle nog inte lyssna på mig. Om jag kom i min kavaj och mina snörskor i skinn skulle han inte våga se mig i ögonen.
Han hade inte ens vågat se en tjej i ögonen.
När jag tittar på vår gamla skatefilm tänker jag på Henke. I filmen åker han till National Acrobat med Black Sabbath. Han var tre år äldre och var min bäste vän. Jag tänker att jag saknar honom. Det var en höstkväll 1996 som han kom från någon annan stad till skatelokalen första gången. Han var blek i hyn och svart under ögonen till följd av kosten han baserat på hemmagjort vin och nudlar. Men som han åkte. Jag och min bror satt stumma av beundran inför denne främling, vars bryska anlete skulle komma att bli varmare och varmare för varje kväll som han ruskade av sig snön och kom in i värmen för att göra ofattbara frontside nosegrinds på boxen och backside lipslides i halvrampen.
Jag tittar på den här filmen och tänker hur enkelt allt var då. Jag tänker på Henke och hans Saab V4 som inte gillade minusgrader och skratten och ivern att bara skejta skejta skejta och Henkes ögon som först varit mörka och främmande men sedermera blev vänliga som hon en bondhund. Som jag gillade Henke. Jag behövde honom.
Jag tittar på den här filmen och tänker att vi var lyckliga då.
Och det skulle skulle han nog berätta för mig, den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid.
Best of farsans visdomsord
Min far är ju fantastisk. Liksom min älskade mor, men med henne är det på ett annat sätt. Jag sitter här och fnissar och tänker på visdomarna som min fader delgivit mig genom åren. Sanningarnas samtal mellan en far och en son brukar som bekant ha en viss laddning - det krävs ju en viss taktkänsla från åldermannen för att göra sig förstådd hos sin yngling. Detta är emellertid något som min far helt missat. Han har istället bombat fram budskapen och har - så här i efterhand - varit en underbar källa till skratt. För den som inte träffat min far kan han här framstå som en elak person. Så är det inte. Man skulle kunna säga att det är precis tvärt om. "Osmooth", möjligen.
Så, här följer topp tre av min fars bästa visdomsord till undertecknad.
På plats tre
Året var 2008 och jag bodde i Åre men hade fått ett jobb i Stockholm. När bostadsproblemet nådde sin kulmen tänkte jag "vafan, jag köper väl en lägenhet då", och tog upp saken med min far, varpå våra läppar lät fly följande dialog:
"Farsan, jag funderar på att köpa en lägenhet".
"Grabben, jag har aldrig gjort en bra affär och det kommer inte du heller att göra. Köp för fan ingen lägenhet"
På plats två
Jag spelade hockey i min ungdom. Det är rättvist att säga att jag var fullständigt värdelös och platsade därför aldrig i Östersunds pojklag, utan fick snällt leta mig ut till byn Brunflo där länets, vad ska man säga, oslipade diamanter samlades. Här var det inga problem att vara med och leka och träna och åka på turnéer och sälja Bingolotter och se hur duschande pojkar i den begynnande puberteten urinerade på den sämre av de två målvakterna. När vinter blev sommar hade samma gäng ett fotbollslag. Tack vare deras välvilja fick jag vara med och leka även här. Till saken hör att det laget – till skillnad från på hockeyplanen – var okristligt skickliga. De smiskade skiten ur samtliga bolltrollande pojkar födda 80 i hela Jämtland. Och min far, han noterade förstås att jag inte hade något där att göra.
Vi hade spelat bortamatch mot en by som jag inte minns namnet på. När Brunflolagets ledning var generande överlägsen tilläts jag i slutminuterna göra ett byte – en chans som jag förvaltade genom att missa öppet mål från uppskattningsvis två meter.
När jag och min far hade satt oss i familjens folkabuss för att bege oss hemmåt, så bröt far tystnaden med följande dräpare:
"Grabben. Ska du inte lägga av med den här fotbollen? Du är ju inte direkt så att du platsar".
Så svängde vi upp på motorvägen och gasade hemmåt för att tillryggalägga några mil - och min karriär som fotbollspelare.
På plats ett
Jag hade en tjej en gång. Hon var fantastisk. Så fantastisk att jag väntade på att hon skulle hitta någon bättre, jag väntade på att hon skulle göra slut med mig. Det gjorde hon förstås. Det var en sensommarnatt 2003. "Jag tror inte det här funkar. Jag måste vara ensam ett tag". Skrikgråtande satte jag mig vid ratten och lät tårarna rulla nedför kinden medan jag försökte tänka klart.
Pappa.
Pappa tänkte jag.
Han kanske kan trösta mig.
Så jag åkte till min far. Och mycket riktigt såg han direkt mitt eländiga skick och tog emot mig med en kram i hallen:
"Jag förstår att du är ledsen. Du kommer ju aldrig mer att få en så vacker tjej".
Så, här följer topp tre av min fars bästa visdomsord till undertecknad.
På plats tre
Året var 2008 och jag bodde i Åre men hade fått ett jobb i Stockholm. När bostadsproblemet nådde sin kulmen tänkte jag "vafan, jag köper väl en lägenhet då", och tog upp saken med min far, varpå våra läppar lät fly följande dialog:
"Farsan, jag funderar på att köpa en lägenhet".
"Grabben, jag har aldrig gjort en bra affär och det kommer inte du heller att göra. Köp för fan ingen lägenhet"
På plats två
Jag spelade hockey i min ungdom. Det är rättvist att säga att jag var fullständigt värdelös och platsade därför aldrig i Östersunds pojklag, utan fick snällt leta mig ut till byn Brunflo där länets, vad ska man säga, oslipade diamanter samlades. Här var det inga problem att vara med och leka och träna och åka på turnéer och sälja Bingolotter och se hur duschande pojkar i den begynnande puberteten urinerade på den sämre av de två målvakterna. När vinter blev sommar hade samma gäng ett fotbollslag. Tack vare deras välvilja fick jag vara med och leka även här. Till saken hör att det laget – till skillnad från på hockeyplanen – var okristligt skickliga. De smiskade skiten ur samtliga bolltrollande pojkar födda 80 i hela Jämtland. Och min far, han noterade förstås att jag inte hade något där att göra.
Vi hade spelat bortamatch mot en by som jag inte minns namnet på. När Brunflolagets ledning var generande överlägsen tilläts jag i slutminuterna göra ett byte – en chans som jag förvaltade genom att missa öppet mål från uppskattningsvis två meter.
När jag och min far hade satt oss i familjens folkabuss för att bege oss hemmåt, så bröt far tystnaden med följande dräpare:
"Grabben. Ska du inte lägga av med den här fotbollen? Du är ju inte direkt så att du platsar".
Så svängde vi upp på motorvägen och gasade hemmåt för att tillryggalägga några mil - och min karriär som fotbollspelare.
På plats ett
Jag hade en tjej en gång. Hon var fantastisk. Så fantastisk att jag väntade på att hon skulle hitta någon bättre, jag väntade på att hon skulle göra slut med mig. Det gjorde hon förstås. Det var en sensommarnatt 2003. "Jag tror inte det här funkar. Jag måste vara ensam ett tag". Skrikgråtande satte jag mig vid ratten och lät tårarna rulla nedför kinden medan jag försökte tänka klart.
Pappa.
Pappa tänkte jag.
Han kanske kan trösta mig.
Så jag åkte till min far. Och mycket riktigt såg han direkt mitt eländiga skick och tog emot mig med en kram i hallen:
"Jag förstår att du är ledsen. Du kommer ju aldrig mer att få en så vacker tjej".
höstens stelhet smider
Jag öppnar balkongdörren på glänt. Luften är friskare nu än för bara några dagar sedan. Utanför står mörkret och stampar och rasslar mot löven och in i lägenheten letar sig gnisslet från tågen som ska ta folk till nya minnen att samla i sina fickor. Gardinerna sover. De drömmer om sommaren som varade i en minut men ändå innehöll så mycket: drömmer om alla gånger vi vände tvåsitssoffan ut mot franska balkongen för att få sol men slippa blåst, drömmer om festen när Marlboro Man, Jesus, Kristofer och Thomas var här, en miljon Street Fighter 4-matcher, när jag satt ensam med feber på midsommarafton och firade att jag klarat nyårslöftet med ett glas Jack Daniels, när Pulpa bodde på soffan, drömmer om min finfina reggaeplaylist på Spotify, brorsans skratt och ditt och datt. Det har varit en fin sommar. En sommar att drömma gott om.
"Jag är en kreativ person instängd i en lat kropp just nu".
Så beskrev en god vän sig själv och sin inställning till livet den senaste tiden. Hon satt här i soffan och var vingklippt och fattig. Jag sa att jag höll med och så bredde vi limpmackor med smör och ost och drack Oboj och då sa hon att det var precis som att komma hem till mamma och få tröst och en hand på axeln som säger att det ordnar sig. Hennes uttalande har gällt för mig med i sommar, åtminstone med den här bloggen som jag struntat fullkomligt i (det är roligare att ligga i Vasaparken och sola) men tänkt damma av så fort löven gulnat.
De har börjat göra det nu. I dag glödde de i höstsolen.
Det är något visst med hösten ändå - jag gillar att den är här. Det händer något med ambitionen att vara sentimental och pretentiös med pennan – och nog ska jag ta vara på det alltid.
Men ingen raljerar om hösten som Rabbe Enckell:
höstens stelhet smider
sitt vapen tätt intill gräset
och frukten hänger vid grenen
i länkar som sågas av vinden -
bortåt det tysta går tanken
bortåt det inre går vägen
Sådärja. Då är vi igång igen.
"Jag är en kreativ person instängd i en lat kropp just nu".
Så beskrev en god vän sig själv och sin inställning till livet den senaste tiden. Hon satt här i soffan och var vingklippt och fattig. Jag sa att jag höll med och så bredde vi limpmackor med smör och ost och drack Oboj och då sa hon att det var precis som att komma hem till mamma och få tröst och en hand på axeln som säger att det ordnar sig. Hennes uttalande har gällt för mig med i sommar, åtminstone med den här bloggen som jag struntat fullkomligt i (det är roligare att ligga i Vasaparken och sola) men tänkt damma av så fort löven gulnat.
De har börjat göra det nu. I dag glödde de i höstsolen.
Det är något visst med hösten ändå - jag gillar att den är här. Det händer något med ambitionen att vara sentimental och pretentiös med pennan – och nog ska jag ta vara på det alltid.
Men ingen raljerar om hösten som Rabbe Enckell:
höstens stelhet smider
sitt vapen tätt intill gräset
och frukten hänger vid grenen
i länkar som sågas av vinden -
bortåt det tysta går tanken
bortåt det inre går vägen
Sådärja. Då är vi igång igen.
Hålla bloggen kvar
Den här bloggen har alldeles uppenbart gått på grund. Snart släcks den väl ned också. Under tiden jag samlar kraft att rucka loss och driva vidare eländet får en annan (host!) stor diktare, Bruno K. Öijer, agera ställföreträdare. Läs och njut (själv läste jag och nästan grät). Texten heter Hålla honom kvar och är hämtad från diktsamlingen Svart som silver - som just utkommit på pocket och är vårens boktips:
kakelugnen
stod tyst och kall som en drottning
i sin långa vita klänning
och vaktade
härskade över rummet
med sitt enda mässingsöga
hon såg allt som hände
var tärningen rullat in under soffan
att en av färgkritorna var bruten på mitten
att portmonän på bordet
var mager och tom
hon såg och hörde allt och rörde inte en min
inte ens när nyårssnön
eller döden kom på besök
hon hörde den gamla väggtelefonen
ringa bredvid spegeln ute i hallen
hörde gråsparvarna krafsa mot fönsterblecken
hon hörde det svarta ångloket
dra sina godsvagnar runt rummet
rassla sej fram i kvällsmörkret
med sina små märklinögon höjda över mattan
och i drömmen
var allt så enkelt och sjävklart
jag hade utan att tänka efter
ringt upp min barndom
lyssnat till signalerna som gick fram
och när min mamma svarade
bad jag att få tala med mej själv
efter en lång paus
kom en sjuåring till luren
och hans röst stack i mitt hjärta
jag frågade hur allt var
jag sa att jag ofta tänkte på honom
och saknade honom
men jag måste ha avbrutit honom i leken
han verkade både upptagen och ointresserad
varje försök till samtal
möttes av en otålig tystnad
jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan
inget jag sa eller frågade om
inget jag försökte berätta eller förklara
kunde hålla honom kvar
kakelugnen
stod tyst och kall som en drottning
i sin långa vita klänning
och vaktade
härskade över rummet
med sitt enda mässingsöga
hon såg allt som hände
var tärningen rullat in under soffan
att en av färgkritorna var bruten på mitten
att portmonän på bordet
var mager och tom
hon såg och hörde allt och rörde inte en min
inte ens när nyårssnön
eller döden kom på besök
hon hörde den gamla väggtelefonen
ringa bredvid spegeln ute i hallen
hörde gråsparvarna krafsa mot fönsterblecken
hon hörde det svarta ångloket
dra sina godsvagnar runt rummet
rassla sej fram i kvällsmörkret
med sina små märklinögon höjda över mattan
och i drömmen
var allt så enkelt och sjävklart
jag hade utan att tänka efter
ringt upp min barndom
lyssnat till signalerna som gick fram
och när min mamma svarade
bad jag att få tala med mej själv
efter en lång paus
kom en sjuåring till luren
och hans röst stack i mitt hjärta
jag frågade hur allt var
jag sa att jag ofta tänkte på honom
och saknade honom
men jag måste ha avbrutit honom i leken
han verkade både upptagen och ointresserad
varje försök till samtal
möttes av en otålig tystnad
jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan
inget jag sa eller frågade om
inget jag försökte berätta eller förklara
kunde hålla honom kvar
nästan overkligt
i tunnelbanevagnens morgonträngsel
vänder tusen sinnen ensamma inåt
att bryta tystnaden här
är som att kasta en sten genom ett glashus
utan att något händer
bara tystnad
nästan overkligt
vänder tusen sinnen ensamma inåt
att bryta tystnaden här
är som att kasta en sten genom ett glashus
utan att något händer
bara tystnad
nästan overkligt
Min far är en horisont.
Som en blixt slog det ned genom dimman – det oväntade glädjeruset.
Jag hade lämnat hemmet för en promenad till biblioteket; gäspade mig genom den transparenta februaridagen vars palett gick i tusen nyanser av grått. Gick med dimman i huvudhöjd; träden tonade fram som stela, jättelika insekter. Och då – ett burr i fickan, en syntetisk melodi. Tog fram mobilen: Pappa.
– Tjena grabben!
– Men tjena gubben!
Min pappa bor i Jämtland och är min idol och den coolaste person jag känner. Han hade varit på squash-cup i Linköping och satt nu på tåget som stannat till vid Stockholm central.
– Är du hemma? frågade han. Vi rullar från centralen om två minuter och om du går ut på balkongen så kan vi vinka till varandra, fortsatte han.
– Jag har redan gått hemifrån, men jag kan gå tillbaka och vinka från vägen nedanför huset, sa jag.
Och så stod jag där vid vägen nedanför huset och väntade med farsan i luren. Vi sa inte så värst mycket, utan lät telefonlinjens digitala sandstorm ljuda i våra öron tills tåget började rulla.
– Nu åker vi!
Farsan var ivrig.
– Vi åker nu... Nu ser jag Stockholm Vatten... Nu kommer de där nybyggda hotellen... Nu ser jag tegelhus! Nu kommer Bonnierhuset! Och! Och... Nej! Jävlar! Nu har vi åkt förbi!
Hans röst nästan sprack av besvikelse innan jag flikade in:
– Nej! Nu ser jag tåget. Nu ser jag tåget! Ni kommer nu, ropade jag i luren, där jag stod bakom ett stängsel.
Så kom tåget gnisslandes genom den genomskinliga februaridagen i tusen nyanser av grått. Och bakom en av fönsterrutorna stod han, min far, 30 meter bort, med den ena armen med luren mot örat och den andra hejdlöst viftande. Han viftade som bara en älskande far kan vifta, och läpparna – de formade ett skratt varmt som solrosorna han odlar (och skänker bort) om somrarna, och sedan formade de orden "hej! hej! hej!" som efter en halv sekunds fördröjning nådde mitt öra. Som jag skrattade. Som jag log och hejade tillbaka. Jag nästan sprack av ivern som rågade mitt bröst.
Några sekunder senare var det över. Tåget bleknade bort i tusen nyanser av grått och vi kom till våra sinnens fulla bruk och kanske kände vi oss lite fåniga, min far och jag,så vi sa hej då lite snabbt så där.
Själv harklade jag mig och satte ned händerna i jackfickorna och vände om. Lätt i sinnet gick jag i plötslig nedförsbacke mot biblioteket; log mot förbipasserande som om jag visste värsta hemligheten. Allt tack vare farsan, som plötsligt varit så nära men ändå så långt borta –
och nu förvandlades till den horisont han alltsomoftast är.
Jag hade lämnat hemmet för en promenad till biblioteket; gäspade mig genom den transparenta februaridagen vars palett gick i tusen nyanser av grått. Gick med dimman i huvudhöjd; träden tonade fram som stela, jättelika insekter. Och då – ett burr i fickan, en syntetisk melodi. Tog fram mobilen: Pappa.
– Tjena grabben!
– Men tjena gubben!
Min pappa bor i Jämtland och är min idol och den coolaste person jag känner. Han hade varit på squash-cup i Linköping och satt nu på tåget som stannat till vid Stockholm central.
– Är du hemma? frågade han. Vi rullar från centralen om två minuter och om du går ut på balkongen så kan vi vinka till varandra, fortsatte han.
– Jag har redan gått hemifrån, men jag kan gå tillbaka och vinka från vägen nedanför huset, sa jag.
Och så stod jag där vid vägen nedanför huset och väntade med farsan i luren. Vi sa inte så värst mycket, utan lät telefonlinjens digitala sandstorm ljuda i våra öron tills tåget började rulla.
– Nu åker vi!
Farsan var ivrig.
– Vi åker nu... Nu ser jag Stockholm Vatten... Nu kommer de där nybyggda hotellen... Nu ser jag tegelhus! Nu kommer Bonnierhuset! Och! Och... Nej! Jävlar! Nu har vi åkt förbi!
Hans röst nästan sprack av besvikelse innan jag flikade in:
– Nej! Nu ser jag tåget. Nu ser jag tåget! Ni kommer nu, ropade jag i luren, där jag stod bakom ett stängsel.
Så kom tåget gnisslandes genom den genomskinliga februaridagen i tusen nyanser av grått. Och bakom en av fönsterrutorna stod han, min far, 30 meter bort, med den ena armen med luren mot örat och den andra hejdlöst viftande. Han viftade som bara en älskande far kan vifta, och läpparna – de formade ett skratt varmt som solrosorna han odlar (och skänker bort) om somrarna, och sedan formade de orden "hej! hej! hej!" som efter en halv sekunds fördröjning nådde mitt öra. Som jag skrattade. Som jag log och hejade tillbaka. Jag nästan sprack av ivern som rågade mitt bröst.
Några sekunder senare var det över. Tåget bleknade bort i tusen nyanser av grått och vi kom till våra sinnens fulla bruk och kanske kände vi oss lite fåniga, min far och jag,så vi sa hej då lite snabbt så där.
Själv harklade jag mig och satte ned händerna i jackfickorna och vände om. Lätt i sinnet gick jag i plötslig nedförsbacke mot biblioteket; log mot förbipasserande som om jag visste värsta hemligheten. Allt tack vare farsan, som plötsligt varit så nära men ändå så långt borta –
och nu förvandlades till den horisont han alltsomoftast är.
Rolex-kontot
På jobbet roar man sig kungligt åt mitt nyårslöfte. Det gör förvisso jag med; jag vet ju inte riktigt vad jag gett mig in på. Och som om inte det vore nog – i helgen, när jag bodde hos en fantastisk person i Göteborg, fick jag ytterligare en idé. Den slog mig tidigt i går morse.
Jag tänkte att alla pengar som jag nu inte festar och röker för ska jag köpa något riktigt dyrt och fullkomligt onödigt för. Så tänkte jag. En klocka, kanske. En klocka får det bli, så tänkte jag i går morse. En Rolex, den kanske mest klassiska och klyschiga statussymbolen jämte stor penis och herrgård. En Rolex blir perfekt. Då kan jag titta på den med rynkad panna och gott samvete och tänka vilken karaktär jag har.
Det är ändå pengar för vilka jag annars skulle köpa upplevelser jag inte kommer ihåg vid midsommar. Jag överdriver lite, men ni fattar. Nu har jag startat ett Rolex-konto på internetbanken. Ha ha. Det är sant.
Och Smulan, han bara garvar. Det här med Rolex-kontot tycker han är det dummaste han hört.
– Vad tror du morsan din ska säga, skrattar han i luren.
Om morsan såg det här kontoutdraget, från några vanliga dagar i december, skulle hon tycka att Rolex-kontot var briljant:
Jag tänkte att alla pengar som jag nu inte festar och röker för ska jag köpa något riktigt dyrt och fullkomligt onödigt för. Så tänkte jag. En klocka, kanske. En klocka får det bli, så tänkte jag i går morse. En Rolex, den kanske mest klassiska och klyschiga statussymbolen jämte stor penis och herrgård. En Rolex blir perfekt. Då kan jag titta på den med rynkad panna och gott samvete och tänka vilken karaktär jag har.
Det är ändå pengar för vilka jag annars skulle köpa upplevelser jag inte kommer ihåg vid midsommar. Jag överdriver lite, men ni fattar. Nu har jag startat ett Rolex-konto på internetbanken. Ha ha. Det är sant.
Och Smulan, han bara garvar. Det här med Rolex-kontot tycker han är det dummaste han hört.
– Vad tror du morsan din ska säga, skrattar han i luren.
Om morsan såg det här kontoutdraget, från några vanliga dagar i december, skulle hon tycka att Rolex-kontot var briljant:
Absolut, skjut mig nu.
Vi har fått en ny superhärlig förlagschef. Hon var på besök i dag. Trevligt, kan man tro. Det var det inte. Det är rättvist att säga att det var helt fruktansvärt.
Så satt vi där, jag och mina kära kollegor och vår nya förlagschef i vårt mysiga lilla konferensrum och skrattade och skojade och drack kaffe och bytte artighetsfraser och trivdes. Det var bara för härligt. Det var en bra start på veckan. Det tyckte jag. Tills – vår superhärliga förlagschef ville höra mer om var och en av oss; vad hade vi gjort tidigare och kanske kunde vi berätta något personligt om oss själva!?
När fyra personer talat blev det så min tur:
– Ehm. Jo, jag...
Sedan är det blankt. Det är helt svart i följande, tja, tre minuter. Jag minns intet. Jag kan ha svimmat, jag kan ha berättat att Super Mario Bros 2 hette Doki Doki Panic när det släpptes i Japan 1988, jag kan ha svamlat något om Östersunds-Posten och tv-spelsmagasin och tidningar i Åre och det ena med det tredje. Mitt beteende vad bortom min kontroll.
Vad som börjat som en så bra dag hade plötsligt förvandlats till en fruktansvärd dag. En ångest stor som Jämtlands samlade tjärnar sköljde över mig när jag återfått min undermåliga ursäkt till medvetande. Väggarna gungade bara centimetrar från mina tinningar. Runtom stolen, på vilken jag satt, svindlade avgrunderna i oändligheters oändlighet och jag ville skjuta mig själv. Jag ville jättegärna skjuta mig själv. Absolut. Lite snabbt så där. Få det överstökat. Jag hade drabbats scenskräck. Märkligt.
Resten av dagen spelade jag Allan men kände mig som den man skrattar åt på lunchrasten. Eller kanske som en hund. Ja, en vanvårdad, skärrad hund som haltat iväg till ett hörn för att där skämmas väldigt över sin skabbiga päls.
Jag får en väl tilltagen ångest när jag tänker på detta minne. Att snudda vid detta förmiddagens minne är lite som att snudda med fingret vid den blå lågan på gasspisen här i köket. Jag gör till och med samma grimas när jag tänker på det. Och säger: "aj".
Den vuxne i mig säger åt mig att sluta fjanta så. Barnet tycker gott jag kan skämmas lite till. Förnuftet säger emellertid att kanske kanske finns det något mindre smickrande grundskoleminne från tider av hån, som jag förträngt men som fortfarande ligger och pyr i min primalhjärnas mest undermedvetna vrår.
Hur som helst. Kan man inte tala inför folk är det bra med en blogg. Här är det inga problem: Jag är fan bäst.
Ha ha.
Så satt vi där, jag och mina kära kollegor och vår nya förlagschef i vårt mysiga lilla konferensrum och skrattade och skojade och drack kaffe och bytte artighetsfraser och trivdes. Det var bara för härligt. Det var en bra start på veckan. Det tyckte jag. Tills – vår superhärliga förlagschef ville höra mer om var och en av oss; vad hade vi gjort tidigare och kanske kunde vi berätta något personligt om oss själva!?
När fyra personer talat blev det så min tur:
– Ehm. Jo, jag...
Sedan är det blankt. Det är helt svart i följande, tja, tre minuter. Jag minns intet. Jag kan ha svimmat, jag kan ha berättat att Super Mario Bros 2 hette Doki Doki Panic när det släpptes i Japan 1988, jag kan ha svamlat något om Östersunds-Posten och tv-spelsmagasin och tidningar i Åre och det ena med det tredje. Mitt beteende vad bortom min kontroll.
Vad som börjat som en så bra dag hade plötsligt förvandlats till en fruktansvärd dag. En ångest stor som Jämtlands samlade tjärnar sköljde över mig när jag återfått min undermåliga ursäkt till medvetande. Väggarna gungade bara centimetrar från mina tinningar. Runtom stolen, på vilken jag satt, svindlade avgrunderna i oändligheters oändlighet och jag ville skjuta mig själv. Jag ville jättegärna skjuta mig själv. Absolut. Lite snabbt så där. Få det överstökat. Jag hade drabbats scenskräck. Märkligt.
Resten av dagen spelade jag Allan men kände mig som den man skrattar åt på lunchrasten. Eller kanske som en hund. Ja, en vanvårdad, skärrad hund som haltat iväg till ett hörn för att där skämmas väldigt över sin skabbiga päls.
Jag får en väl tilltagen ångest när jag tänker på detta minne. Att snudda vid detta förmiddagens minne är lite som att snudda med fingret vid den blå lågan på gasspisen här i köket. Jag gör till och med samma grimas när jag tänker på det. Och säger: "aj".
Den vuxne i mig säger åt mig att sluta fjanta så. Barnet tycker gott jag kan skämmas lite till. Förnuftet säger emellertid att kanske kanske finns det något mindre smickrande grundskoleminne från tider av hån, som jag förträngt men som fortfarande ligger och pyr i min primalhjärnas mest undermedvetna vrår.
Hur som helst. Kan man inte tala inför folk är det bra med en blogg. Här är det inga problem: Jag är fan bäst.
Ha ha.
"Insatsen är 100 kr"
Så var den igång, vadslagningen. Här det mail en kollega nyss skickade till alla på redaktionen:
"Allas vår fjälljägare Jonathan har ju som bekant gått över till ett alkohol- och nikotinfritt liv. Målet, som det är sagt, är att vara utan nämnda stimulantia till midsommar 2009. Först den 19 juni får Jonte alltså dricka eller ta ett bloss igen. Kommer detta att lyckas? Eller kanske snarare - när kommer ovanstående nyårslöfte att spricka?
Vad tas nu emot av undertecknad. Insatsen är 100 kr, den som kommer närmast det datum när offret slår på arslet och super ned sig tar hela potten. Skulle Jonte mot förmodan lyckas går potten oavkortat till honom. Alla som vill vara med kan mejla mig sitt vad så sammanställer jag. Pengar lämnas cash.
Vaden är självklart hemliga för Jonte, så att han inte vet vem han gynnar när det väl skiter sig.
/j."
Nu är jag nervös. Det ska erkännas.
Och så var man värd pengar.
En sak till.
Nämnde för kollegorna att jag planerat befinna mig i nyktert samt rökfritt tillstånd till och med midsommar. De skrattade och pekade, förstås. Och drog igång en vadslagning.
Och så var man plötsligt värd pengar. Det gör mig lite obekväm.
Nämnde för kollegorna att jag planerat befinna mig i nyktert samt rökfritt tillstånd till och med midsommar. De skrattade och pekade, förstås. Och drog igång en vadslagning.
Och så var man plötsligt värd pengar. Det gör mig lite obekväm.
Klysch-hatt på!
Apropå nyårslöften! Och nu tar jag på klysch-hatten. Min jättestora fina klysch-sombrero som är så stor att den får hatthyllan att braka samman om jag lägger den där.
Nåväl. Nu har jag den på mig, klysch-hatten och håll i dig mamsen: Jag har slutat dricka alkohol och röka och tänkte hålla upp ända till midsommar och fnissa ni, men det ni läser kan vara sant. Det har blivit lite mycket det här året; dämpat stress med cigg och druckit vin och öl och whisky i tid och otid. Nu har jag hållit uppe sedan tolvslaget på nyårsafton härförleden. Under de senaste dagarnas bekymmer och känslomässiga bajsmackor har jag blivit peppad cigg och lite vin både en och två gånger – men hållit mig.
Så.
Kanske kan det funka det här.
Kan ju vara rätt tjurig.
Och trillar jag dit får man definitivt fnissa. Och skratta. Och peka. Det är en drivkraft nog.
Nåväl. Nu har jag den på mig, klysch-hatten och håll i dig mamsen: Jag har slutat dricka alkohol och röka och tänkte hålla upp ända till midsommar och fnissa ni, men det ni läser kan vara sant. Det har blivit lite mycket det här året; dämpat stress med cigg och druckit vin och öl och whisky i tid och otid. Nu har jag hållit uppe sedan tolvslaget på nyårsafton härförleden. Under de senaste dagarnas bekymmer och känslomässiga bajsmackor har jag blivit peppad cigg och lite vin både en och två gånger – men hållit mig.
Så.
Kanske kan det funka det här.
Kan ju vara rätt tjurig.
Och trillar jag dit får man definitivt fnissa. Och skratta. Och peka. Det är en drivkraft nog.
Jubelidioten.
Sunt förnuft fick ge vika för saknad och bajsaktig impulskontroll – för plötsligt var sista minuten-biljetten bokad. Det var så denna sömnlösa, panikartade fredagsnatt blev en insomnia-dimmig lördagsmorgon ombord på ett tåg till Göteborg. Visste inte hur det gick till, och hon hade absolut ingen aning. Vad fan i helvete höll jag på med? Tänkte hoppa av redan på perrongen, tänkte hoppa av i Södertälje, tänkte hoppa av i Skövde, men till slut somnade jag och vaknade i Göteborg. Nu hade jag inte längre något val.
Jag visste aldrig målet med resan; kanske överraska med ett fång blommor att hänga runt hennes hals; kanske kunde vi förlåta varandra, kanske komma överens; kanske viska; kanske säga hej då; kanske gråta.
Det blev lite av varje.
Det blev en fin helg, en hemsk helg, en märklig helg. "Viktig fast oviktig", skulle hon säkert kalla den. En helg att aldrig glömma, kallar jag den – trots slutet. Slutet, fy fan, slutet minns jag knappt. Jag hade varken ett fång med blommor att överlämna eller något vettigt att säga. Minns bara mina tårar och hennes sista fyra ord:
"Gå. Gå. Gå. Gå"
Fan.
Sitter på tåget tillbaka. Fattar fortfarande inte vad som händer. Var blev av mina naiva planer? Vad hände med helgen? Vad är det här förresten för helg? Tittar ut. Genom fönstret skiner eftermiddagssolen som om allt var helt i sin ordning. Sitter i en kupé av guld och bakom min sorgliga spegelbild i fönstret ser jag hur vinterstilla träd och ängar förtrollas av duvgrå frost och tusen nyanser av champagne. Jag har sällan sett Sverige så vackert. Det är sant. Det är så vackert att det värker i magen. Det är för mycket. Så jag blundar hårt. Det är tydligen så jag möter vad vackert är.
Så var det nyårslöftet brutet. Vilken djävla jubelidiot.
