Leijonhjärta.

Jag brukar få fina sms av en fantastisk vän. Nu har hon skrivit igen:

"När en människa befinner sig på ett ställe, tänker hon på ett annat. När en man dansar med en kvinna längtar han efter att skåda en annans mjuka nakna axel. Att aldrig vara tillfreds, att aldrig med både kropp och själ förnöjt vistas på en enda plats - detta är den mänskliga rasens förbannelse."

Det är ju lite så med oss: vi är sällan nöjda. Jag är sällan nöjd. Jag ser på mig själv och jag tänker att om jag varit nöjd så hade jag precis som för tio år sedan fortfarande staplat virke åt Hästens sängar på snickerierna i Krokom. Jag ser på mig själv och tänker att nu har jag har ett jobb jag gillar; jag gör det jag älskar och jag får betalt för det. Senare i veckan flygs jag till Italien för att testköra en ny Porschebil. Bara en sån sak. 

Men. Jag är inte riktigt nöjd. Alltid något som fattas. Borde jag köpa de där clowngröna byxorna från Fifth Avenue Shoe Repair?

Jag tänker att om människan inte varit som hon är, och istället alltid varit nöjd, då hade utvecklingen sannolikt hämmats och vi säkerligen suttit i undermåliga grottor vid det här laget; ätit dåliga bär och slagits med såväl andra stammar som farliga rådjur och brölat istället för att kommunicera på sävligt östersundsmål. Jag undrar förresten vad jag hade varit om kulturella filter inte existerat, de som genererats av människans oförmåga att vara belåten. Jag tänker att jag vid det här laget nog suttit vid en lägereld vid Storsjön och redan vid 27 års ålder gått i pension och varit mycket puckelryggad och skör och stillsamt karvat spjut åt mina 14 håriga bestar till söner, som inte skulle vara äldre än 16 men redan vara mycket upprörda och farliga och hungriga på småvilt och ivriga att få befrukta representanter från det motsatta könet. Jag hade nog varit en skicklig spjutkastare, det tror jag allt. 

Nåväl. Nu sitter jag inte vid en eld vid Storsjön, men väl i en Ikeasoffa med en Macbook och känner att det här med att aldrig vara nöjd – det har sina fördelar. Jag är nöjd med att inte vara nöjd. Man vill ju inte ha puckelrygg redan nu, till exempel. Det är rättvist att säga att jag har en skräckblandad förtjusning till det här. Jag vet ju om det och jag vill ju framåt. Jag vårdar vetskapen girigt, förhåller mig till den som Frankenstein förhöll sig till sitt monster. 

Jag läste en bok om Dag Hammarskjöld nyligen. Den store karln med den stora pennan var även han lite inne på det här med konsten att aldrig vara nöjd: 

"Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU."

Vi säger så.

Över helgen hade jag besök av en person jag inte kände. Stockholm var gult; hennes ögon gråblå och fulla av hemlisar. Hon klev av tåget i fredas, poppade ut med luggen vass som en lie och en bucklig krona käckt på svaj. 

Vi drack och åt och lyssnade på Air France och hon citerade mellansekvenser i Resident Evil 1, 2 och 3 och kallade mina strumpor för Tough Alliance-strumpor och jag garvade för hon gillade inte rött vin men sa att sprit gick bra. Det var vi och Plura och vi gick på Riche och Berns hade vingar av guld och ramlade omkull. 

Helgens stora stil drog över. Hon lämnade ett bombnedslag till lägenhet och svar på både ditt och datt och jag tänkte att det var lite som att vara tillsammans igen. Bara för en helg.

På 20-talet slog författaren Ernest Hemingway vad om 10 dollar att han kunde skriva en hel novell på sex ord. Den löd: 

"For sale: Baby shoes. Never worn."

Gissa om han vann sina 10 dollar. 

I våras fick min bror frågan i Östersunds-Posten hur han skulle berätta historien om sitt liv med sex ord. Han svarade: 

"Jag tar dagen som den kommer."

Inte lika briljant som Hemingway, förstås, men ändå. Orden är rätt typiska brorsan, han är ju lite så, chillar på och sover middag och syr lite kläder och pussas med tjejen och är nöjd med det mesta och är en levnadskonstnär och förstås världens bästa person.

Jag tänker på det där i dag, på den efterlängtade löningsdagen, då jag är rik och glad och lätt i sinnet. Jag tänker hur jag skulle berätta historien om mitt liv med sex ord. Jag – som inte är direkt lika ekonomisk som brorsan och dessutom är rätt jävla singel – tänker på följande sex ord och skrattar: 

"Längtan efter den 25:e. Och kärlek."

Jag fyller 30 om ett par år. 

I åtminstone tio av de senare åren har jag funderat på en sak: 

När blir man vuxen?

Det blir man kanske aldrig. 

Den som vill vara vuxen får väl... leka vuxen. 

Ofta vill jag vara 16 bast och bygga byggsatser och kolla på Family Guyavsnitt jag redan sett, men med tiden har jag blivit rätt bra på att leka vuxen också. De morgnar då jag går hemifrån iklädd ullkostym och skjorta, då leker jag vuxen väldigt bra. Jag går ned på tunnelbaneperrongen, andas in korsdraget när tågen rusar ut ur grottorna och så låter jag luften strömma till under vuxenlivets vingar. Så flyger jag, men bara en liten bit, bara in i genom tubens skjutdörrar. 

Det får mig att tänka på kalkonerna vi hade på vår bondgård när jag var liten. De var omringade av ett lågt stängsel och flaxade då och då till några meter.

"Dom kan egentligen flyga", brukade pappa skratta, "de fattar det bara inte". 

Det heter att lite vin främjar kreativiteten. 

Om man kommer hem från en blöt helkväll – hur är det då? Tja. Då kan det bli så här, utflippat värre, som det här mailet, som jag sent en natt plitade ihop och drog iväg till en person som jag knappt känner men som har betytt mycket. Lina, heter hon. Det var hon som fixade boendet i Stockholm åt mig. Dagen därpå skrattade jag gott. 

Vad är det man säger... "in vino veritas".  

-------

Hej baby. 

Ledsen att mitt svar dröjt. Jag läste ditt svar och tänkte - jag svarar strax :)

Jag var faktiskt och kollade på lägenheten häromdagen. Och ja. Vad ska jag säga? ibland räcker ord inte riktigt till, men jag försöker. 

Som följer såg min visit ut: 

Crille öppnade dörren. Ett knarr. Änglakörer och smektande, filmiska stråkar. Tänkte att det var lite som när Indiana Jones, med fransiga cawboybrallor och hatt, smyger in i ett outforskat tempel, du vet: förväntasfull, lite nervös och med tungan rätt i mun. Så höll jag andan. Sedan hörde jag fniss från min egen mun. Tittade mig omkring, fortfarande spänd. Hörde ljudet av en tappad haka som var min. Så fortsatte jag utforska detta osannolikt tilltalande utrymme som till min stora förvåning saknade både droppsten och kackilackor men hade trägolv och marmordetaljer och 70 oändliga kvadrat och all onödig lyx jag aldrig haft men alltid drömt om, och sedan tittade jag uppåt och uppåt och uppåt och uppåt för taket var så högt att det aldrig tog slut och så såg uppåt och uppåt och uppåt igen och så såg jag hur Jämtland Basket skulle kunna ha sina träningsmatcher där i tv-rummet: Trepoängare (poff!)från franska balkongen mot korgen vid vardagsrummets entre samtidigt som Indiana Jones svingar sig i en lian i köket och dödar tre nazister som smugit sig in för leta rätt på judiska flyktingar som nån gömt i det lite för stora köket. 

Och sen, när jag än än gång försökte intala mig att jag faktiskt skulle bo där, då såg jag hur jag i bara strumplästen skulle smyga runt som en nöjd, överviktig och lite för rik Donald Trump i morgonrock och titta ner på pöbeln där under och peka och skratta så näsborrrarna fladdrar - och det skull jag göra just precis där, från min franska balkong, i min oslagbara lägenhet vid sankt eriksplan, som världens, världens absolut, tveklöst finaste, tveklöst vackraste Lina, har fixat åt mig. Och när jag tänker på det hela, då skäms jag litet - för visst, det kan gå bra för folk, men någon hejd måste det väl ändå vara. Jin och Yang i all ära och allt det där: Men man kan inte flytta från fjällmarker till Hufuvstaden och få bosätta sig i vad som gjort både Indiana jones och Jämtland basket röda av avund.

Alltså. Ja. Vad ska jag säga. Den här lägenheten min kära Lina, kära, kära Lina - den är faktiskt, helt ärligt, lite för bra. Jag bara älskar den. Jag älskar den som jag älskar min mamma (nåja). Jag älskar den som jag älskar en ny dag. 

Stor kram

Så det var här det skulle sluta? Hungern skriker inte längre. Nu är allt bara dimmigt. Han är fånge i en grå, livlös kopp. Hyn liknar Gladpack lindat runt ett skelett. Skägget är halvlångt och flottigt, ser ut som generande hårväxt sporadiskt utkastad i ansiktet. Han ligger i fosterställning i hallen dit han orkat hasa sig tack vare energin han fått från Wasa Sport-smulorna på köksgolvet. Han svimmar och vaknar om vartannat. Så plötsligt ilar ett sting av hopp genom hans undermåliga kropp. Brevbäraren. Det är brevbäraren. Utanför hör han postbudets tassande steg längst ned i trapphuset. Den fiskiga blicken vilar mot brevinkastet medan han väntar på räddaren i nöden som smyger som en Charles Ingvar Jönsson i trapphusmörkret. Det är han – hans sista hopp. Måtte han bara höra honom. Stegen kommer närmare. Mitt i Vasastan och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och brev som gått över haven dunsar ned innanför den närmsta grannens dörr. Fröken Lindqvist, heter hon. Sympatisk kattkvinna, hinner han tänka. Han tänker att han kommer att sakna hennes vänliga nickningar där de brukar mötas i porten. Nu står brevbäraren precis utanför. Det är nu eller aldrig. Den döende mannen på hallmattan slås av total klarhet och tittar på medan ett brev från Telia försiktigt sticks ned i brevinkastet och glider retsamt långsamt, sakta sakta. Sekunderna är längre än när hon den där svarta lejontämjaren hade vridit statyerna och de tävlande väntade på guldmynten i Fångarna på fortet. Nu –  nu måste det ske. Han satsar allt, han tar i från tårna och samlar all sin kraft: 

"Hjällhhftzzz". 

Det är inte sant. Han hör knappt ljudet själv. Vad som skulle bli ett skrik på hjälp låter som en fisk som gäspar. Brevet dunsar ned bredvid ansiktet. En betalningsanmärkning från Telia. Så höjer han armen, sträcker en darrande hand mot brevinkastet. Men det är redan för sent. Brevbäraren tassar vidare i  mörkret och han dör på hallmattan  –  ensam och mager.

Ja. Jo, det var det här med ekonomi. För att vara krass har jag ställt till det för mig lite den här månaden. Också. Det är fan ingen skillnad oavsett om jag går på studiebidrag eller en helt ok lön –  de sista dagarna innan löning är ofta desamma. Särskilt då man nyss flyttat och lagt allt på säng och möbler och en massa skit. Nu är jag hungrig och fattig och får skylla mig själv. Jag skäms över hela min existens. Det gör jag nu, skäms. Och sparpengarna rör jag inte. Till nästa månad ska jag fan lära mig, så slipper jag dö svältdöden på hallmattan i natt. Ensam och mager.

(Om nån skulle bli orolig på riktigt – det är lugnt. Jag fick en pizza av min vän guldsmeden i kväll. Tack kompis!) 

Vi säger så. 

Jag är hos syrran på landet. Det är sommar och vi åker kälke utför en grässlänt bredvid huset. Vi tävlar. Det går i en rasande fart. Hon sitter på en kälke med sin bäbis tätt intill framför sig. Bäbisen är tjock, enorm rent utav, och han tittar på mig som för att säga: "oss rår du inte på din jävlel" och så tittar han på krönet där framme, det närmar sig i en väldans fart. Plötsligt tar vi luft. Flyger högt över gräset som har blivit en åker. Och –  till min stora överraskning ligger det massor av jättelika långpannor med varma mackor bakom krönet. Jag blir förstås väldigt förvånad, men tänker att nu är det bäst att lägga tungan rätt i mun och så landar jag med en duns, sladdar till på osten men parerar vid ratten och så vaknar jag med ett ryck, lite svettig och tänker  –  i dag måste jag göra varma mackor. Det var länge sedan. 

God morgon. 

Jag var bjuden på fest i går. J.Lindeberg bjöd in till invigning av en ny butik här i Stockholm. Var trött men tänkte hålla fanan högt och köpte lite vin. Drack vinet som var vidrigt, kollade mig i spegeln, fixade frillan, rättade till skjortkragen och satte av i riktning mot galejet med en kollega vid min flank. När vi kom till Slussen för att byta tåg så slog det mig... att jag inte var ett dugg peppad. 

–  Fan. Jag drar hem, sa jag. 

–  Det ärar dig, svarade kollegan som sa att han förstod precis och ändå skulle möta upp en annan kollega och därför inte var beroende av mitt rätt undermåliga sällskap. 

Så fick det bli. Jag drog hem. Hemma i soffan rågade känslan av befrielse min urlakade kropp och den fick mig att tänka på alla de gånger jag gjort saker bara för att se anses "rätt" eller "kul". Får jag en mer angenäm känsla av att kolla på skitfilmer jag redan sett när solen står i zenit, eller av att dricka te hemma när man förväntas gå på J.Lindebergkalas  –  då gör jag det. 

Jag gick från jobbet genom ett regnigt Söder häromdagen och tänkte på det här även då. Normer alltså. Vid tillfället gästades allt tjat om väder mina tankar. Jag tänkte att jag älskar regn. Jag väljer regn före sol. Så tänkte jag. Speciellt den där typen av extra fint duggregn som sänker sig som en kall ångbastu över stan. Blomsprutsregn, om så vill. Blomsprutsregn var det den här dagen, då jag gick genom Söder. Jag andades med generösa andetag, verkligen slösade med dem, som när man stiger av planet på Mallorca och för första gången på länge andas in dofterna av en annan kontinent. Jag tänkte att jag älskar regn och andades girigt, som vore världsalltets syre snart slut. Med vibrerande näsborrar tänkte jag att nån dag ska jag fan sätta mig i regnet och äta en glass och säga som tanterna: "det här var precis vad jag behövde".

För något år sedan drog vindarna från Mordor in över Östersund och så vreds kranarna om så pilregnet dånande utanför lägenheten. Man sprang för sina liv. Man skrek. Jag lurade ut den person jag höll mest om och så hoppade vi i pölarna och kramades och kysstes under Mordormolnen och det var väldigt fint. 

Regn är kravlöst. Kanske är det därför jag gillar det. Och så luktar det gott. 

Så kan det gå –  från J.Lindebergkalas till en kärleksförklaring om regn. 

Vi säger så.