Leijonhjärta.

Den här bloggen har alldeles uppenbart gått på grund. Snart släcks den väl ned också. Under tiden jag samlar kraft att rucka loss och driva vidare eländet får en annan (host!) stor diktare, Bruno K. Öijer, agera ställföreträdare. Läs och njut (själv läste jag och nästan grät). Texten heter Hålla honom kvar och är hämtad från diktsamlingen Svart som silver - som just utkommit på pocket och är vårens boktips:

kakelugnen
stod tyst och kall som en drottning
i sin långa vita klänning
och vaktade
härskade över rummet
med sitt enda mässingsöga
hon såg allt som hände
var tärningen rullat in under soffan
att en av färgkritorna var bruten på mitten
att portmonän på bordet
var mager och tom
hon såg och hörde allt och rörde inte en min
inte ens när nyårssnön
eller döden kom på besök
hon hörde den gamla väggtelefonen
ringa bredvid spegeln ute i hallen
hörde gråsparvarna krafsa mot fönsterblecken
hon hörde det svarta ångloket
dra sina godsvagnar runt rummet
rassla sej fram i kvällsmörkret
med sina små märklinögon höjda över mattan
och i drömmen
var allt så enkelt och sjävklart
jag hade utan att tänka efter
ringt upp min barndom
lyssnat till signalerna som gick fram
och när min mamma svarade
bad jag att få tala med mej själv
efter en lång paus
kom en sjuåring till luren
och hans röst stack i mitt hjärta
jag frågade hur allt var
jag sa att jag ofta tänkte på honom
och saknade honom
men jag måste ha avbrutit honom i leken
han verkade både upptagen och ointresserad
varje försök till samtal
möttes av en otålig tystnad
jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan
inget jag sa eller frågade om
inget jag försökte berätta eller förklara
kunde hålla honom kvar