mellandagsrea
han som såg sin spegelbild i provrummets bleka sken och slogs av sin obotliga ensamhet och alltings totala menlöshet genomskådade för ett ögonblick allt
och gick hem med en ny tröja –
seende mot jorden
Skrubben med tiden som flytt
Städade ur en gammal skrubb i kväll. Det var en skrubb full av ditt och datt och sådant jag inte behövt, men inte varit känslomässigt kapabel att göra mig av med. Utrymmet liknade förstås en pytteliten bodega sprängd med Jönssonligan-Harrys allra praktfullaste dynamitladdning; knökad av tingest från tiden som flytt. Där fanns gott om minnen från ett gammalt förhållande som givetvis gästade mitt sinne och rågade mitt bröst med nostalgi. Vi ser väldigt lyckliga ut, hon och jag. Mycket fest förstås. Egypten. Solbrända leenden. Middagar. Jag tittar och tänker och vänder och vrider och minns klingande skratt och ögon att en offra en arm för; minns också dörrar som smäller hårt och skrik i en kudde. Allt har ett slut, heter det ju.
Jag minns hur jag var då, för fem år sedan. Jag mådde sämre då är jag gör i dag. Vi var tillsammans drygt ett år och aldrig för ett ögonblick kände jag mig tillfreds. Alltid oroad. Ständig ångest ty jag väntade och väntade på att hon skulle göra slut med mig. Hitta någon bättre. Någon lika vacker som henne. Så tänkte jag.
När jag står där i skrubben med tiden som flytt, så slår det mig som isande blixt från klar himmel: Hon tyckte om mig väldigt mycket! Superdupermycket. Jag blir full i skratt av detta. Det är väldigt tydligt nu, menar jag, när jag vänder och vrider på dessa bilder och små söta meddelanedn där det bokstavligen finns skrivet. Jag hittar till och med en ring i vilken hon låtit gravera i sitt namn! Jättekär, så att säga.
Där jag står i skrubben med tiden som flytt överväger jag att slänga eländet, men det går ju inte, så jag packar ned prylarna och skakar på huvudet och fnissar åt mig själv och tänker hur annorlunda ens världsbild är när sinnet är tungt och skorna tyngre.
Om jag blev dumpad? Nej. Det fick bli jag som gjorde slut. Jag stod inte ut.
Ha ha. Ja, vad säger man.
Och jag som bara skulle städa skrubben.
Jag minns hur jag var då, för fem år sedan. Jag mådde sämre då är jag gör i dag. Vi var tillsammans drygt ett år och aldrig för ett ögonblick kände jag mig tillfreds. Alltid oroad. Ständig ångest ty jag väntade och väntade på att hon skulle göra slut med mig. Hitta någon bättre. Någon lika vacker som henne. Så tänkte jag.
När jag står där i skrubben med tiden som flytt, så slår det mig som isande blixt från klar himmel: Hon tyckte om mig väldigt mycket! Superdupermycket. Jag blir full i skratt av detta. Det är väldigt tydligt nu, menar jag, när jag vänder och vrider på dessa bilder och små söta meddelanedn där det bokstavligen finns skrivet. Jag hittar till och med en ring i vilken hon låtit gravera i sitt namn! Jättekär, så att säga.
Där jag står i skrubben med tiden som flytt överväger jag att slänga eländet, men det går ju inte, så jag packar ned prylarna och skakar på huvudet och fnissar åt mig själv och tänker hur annorlunda ens världsbild är när sinnet är tungt och skorna tyngre.
Om jag blev dumpad? Nej. Det fick bli jag som gjorde slut. Jag stod inte ut.
Ha ha. Ja, vad säger man.
Och jag som bara skulle städa skrubben.
