Tant med glass
Jag får ofta en känsla om söndagar. Den har gästat mig om just söndagar så länge jag kan minnas.
Jag brukar kalla känslan för Tant med glass.
Det finns något vackert i den.
Det finns något sorgset i den.
Den här är en liten text om den känslan. En liten text om en tant och en glass, haha.
Hon är damen som håller sig till sitt. Vart de själlösa rutinernas vindar blåser, dit måste hon bege sig. Varje dag. Så har det varit sedan 1997, då maken sedan 55 år gjorde sin hädanfärd. Minnet av honom är blekt och bristfälligt, men ibland tar det segel: Första kyssen, bröllop, barnbarn, hur hon hittade honom insomnad framför tv:n för tolv år sedan. Scener ur det tidigare livet brukar spelas upp men plötsligt bli svarta, som när en urblekt super-8-film som går av i projektortrummets mörker. Precis som alla andra morgnar öppnar hon varsamt badrumsskåpet och tar fram den lilla plastasken som påminner om den i vilken maken brukade förvara sina fiskedrag. Hon öppnar locket och tar ut tabletterna ur facket märkt "söndag". Hon tittar på dem, lägger dem på tungan och sköljer ned dem med en klunk vatten från tandborstmuggen. Så stänger hon skåpet och möter sin genomskinliga gestalt i spegeln; vandrar med synen längs det 80-åriga anletet: ögonen är matta och modlösa, hyn grå och tärd och håret kritvitt och sprött.
Klockan är förmiddag och damen som håller sig till sitt klär sig i kappa och basker och ger sig ensam ut i på gatan. Junisolen står högt över husen. Annars är inget är som det en gång var. Hon makar sin stela kropp bakom rullatorn – förbi moderna butiker och restauranger som serverar rätter hon inte kan namnen på.
Så ser hon glassvagnen. Plötsligt minns hon barndomens ändlösa somrar med varma vindar, skratt och lek. Som hon brukade älska glass. Hon brukade välja två kulor: en med jordgubbssmak och en med vanilj. Flickan i henne planterar ett pirr i hennes bröst (det vare länge sedan sist) och med ny kraft rullar hon hjulen över kullerstenen mot glassvagnen.
Så hör hon sin egen svaga röst:
– En glass, tack... En kula jordgubb och en vanilj.
Nu håller hon i glassen. Hon klämmer varsamt, och med viss möda, fast rånet mot handtaget på rullatorn och rullar sakta bort mot bänken i parken intill. Hon tittar på glassen. Den har redan börjat smälta. Hon tittar på kullerstenen. Sedan på glassen. Kullerstenen, glassen. Blicken är sammanbiten, hon andfådd.
Men så når hon snart sin lilla ö och slår sig ned i solen. Hon sätter glassen till munnen. Solen värmer hennes ansikte. Vaniljsmaken kysser henne. Hon sluter ögonen och låter projektorn puttra igång. Hon ser motljus och ändlösa somrar. Hon hör skratt och barn som leker, burna av de varmaste av vindar.
Hon är damen som håller sig till sitt – och hon ler.
Jag brukar kalla känslan för Tant med glass.
Det finns något vackert i den.
Det finns något sorgset i den.
Den här är en liten text om den känslan. En liten text om en tant och en glass, haha.
Hon är damen som håller sig till sitt. Vart de själlösa rutinernas vindar blåser, dit måste hon bege sig. Varje dag. Så har det varit sedan 1997, då maken sedan 55 år gjorde sin hädanfärd. Minnet av honom är blekt och bristfälligt, men ibland tar det segel: Första kyssen, bröllop, barnbarn, hur hon hittade honom insomnad framför tv:n för tolv år sedan. Scener ur det tidigare livet brukar spelas upp men plötsligt bli svarta, som när en urblekt super-8-film som går av i projektortrummets mörker. Precis som alla andra morgnar öppnar hon varsamt badrumsskåpet och tar fram den lilla plastasken som påminner om den i vilken maken brukade förvara sina fiskedrag. Hon öppnar locket och tar ut tabletterna ur facket märkt "söndag". Hon tittar på dem, lägger dem på tungan och sköljer ned dem med en klunk vatten från tandborstmuggen. Så stänger hon skåpet och möter sin genomskinliga gestalt i spegeln; vandrar med synen längs det 80-åriga anletet: ögonen är matta och modlösa, hyn grå och tärd och håret kritvitt och sprött.
Klockan är förmiddag och damen som håller sig till sitt klär sig i kappa och basker och ger sig ensam ut i på gatan. Junisolen står högt över husen. Annars är inget är som det en gång var. Hon makar sin stela kropp bakom rullatorn – förbi moderna butiker och restauranger som serverar rätter hon inte kan namnen på.
Så ser hon glassvagnen. Plötsligt minns hon barndomens ändlösa somrar med varma vindar, skratt och lek. Som hon brukade älska glass. Hon brukade välja två kulor: en med jordgubbssmak och en med vanilj. Flickan i henne planterar ett pirr i hennes bröst (det vare länge sedan sist) och med ny kraft rullar hon hjulen över kullerstenen mot glassvagnen.
Så hör hon sin egen svaga röst:
– En glass, tack... En kula jordgubb och en vanilj.
Nu håller hon i glassen. Hon klämmer varsamt, och med viss möda, fast rånet mot handtaget på rullatorn och rullar sakta bort mot bänken i parken intill. Hon tittar på glassen. Den har redan börjat smälta. Hon tittar på kullerstenen. Sedan på glassen. Kullerstenen, glassen. Blicken är sammanbiten, hon andfådd.
Men så når hon snart sin lilla ö och slår sig ned i solen. Hon sätter glassen till munnen. Solen värmer hennes ansikte. Vaniljsmaken kysser henne. Hon sluter ögonen och låter projektorn puttra igång. Hon ser motljus och ändlösa somrar. Hon hör skratt och barn som leker, burna av de varmaste av vindar.
Hon är damen som håller sig till sitt – och hon ler.
