Leijonhjärta.

Vi har fått en ny superhärlig förlagschef. Hon var på besök i dag. Trevligt, kan man tro. Det var det inte. Det är rättvist att säga att det var helt fruktansvärt.

Så satt vi där, jag och mina kära kollegor och vår nya förlagschef i vårt mysiga lilla konferensrum och skrattade och skojade och drack kaffe och bytte artighetsfraser och trivdes. Det var bara för härligt. Det var en bra start på veckan. Det tyckte jag. Tills – vår superhärliga förlagschef ville höra mer om var och en av oss; vad hade vi gjort tidigare och kanske kunde vi berätta något personligt om oss själva!?

När fyra personer talat blev det så min tur:

– Ehm. Jo, jag...

Sedan är det blankt. Det är helt svart i följande, tja, tre minuter. Jag minns intet. Jag kan ha svimmat, jag kan ha berättat att Super Mario Bros 2 hette Doki Doki Panic när det släpptes i Japan 1988, jag kan ha svamlat något om Östersunds-Posten och tv-spelsmagasin och tidningar i Åre och det ena med det tredje. Mitt beteende vad bortom min kontroll.

Vad som börjat som en så bra dag hade plötsligt förvandlats till en fruktansvärd dag. En ångest stor som Jämtlands samlade tjärnar sköljde över mig när jag återfått min undermåliga ursäkt till medvetande. Väggarna gungade bara centimetrar från mina tinningar. Runtom stolen, på vilken jag satt, svindlade avgrunderna i oändligheters oändlighet och jag ville skjuta mig själv. Jag ville jättegärna skjuta mig själv. Absolut. Lite snabbt så där. Få det överstökat. Jag hade drabbats scenskräck. Märkligt.

Resten av dagen spelade jag Allan men kände mig som den man skrattar åt på lunchrasten. Eller kanske som en hund. Ja, en vanvårdad, skärrad hund som haltat iväg till ett hörn för att där skämmas väldigt över sin skabbiga päls.

Jag får en väl tilltagen ångest när jag tänker på detta minne. Att snudda vid detta förmiddagens minne är lite som att snudda med fingret vid den blå lågan på gasspisen här i köket. Jag gör till och med samma grimas när jag tänker på det. Och säger: "aj".

Den vuxne i mig säger åt mig att sluta fjanta så. Barnet tycker gott jag kan skämmas lite till. Förnuftet säger emellertid att kanske kanske finns det något mindre smickrande grundskoleminne från tider av hån, som jag förträngt men som fortfarande ligger och pyr i min primalhjärnas mest undermedvetna vrår.

Hur som helst. Kan man inte tala inför folk är det bra med en blogg. Här är det inga problem: Jag är fan bäst.

Ha ha.