Mitt golv och min bror

I min lägenhet har jag två saker.
Dels ett golv.
Det knarrar väldigt. Den spröda fiskbensparketten som täcker större delen av lägenheten skulle avslöja Charles-Ingvar Jönson innan han ens hunnit säga "jag har en plan". Så att säga.

Sedan har jag en bror.
Han är sju år yngre och den finaste person jag känner och bor på en uppblåsbar madrass här utanför mitt sovrum. Han ligger där nu. Eller rättare sagt, hans kropp ligger där nu. Den höjs och sänks av de släpande andetagen som är djupa och blåa. Sinnet däremot, det har lösts upp, försvunnit ut i mörkret, via den franska balkongen vars konturer mejslas fram av gatlyktorna utanför. Poff. Ut i rymden.

Jag kommer aldrig att sluta förundras över var man hamnar när man sover.

Hans ljusa ande sitter i alla fall där. Det är sant. Den är lite svår att se, men den sitter där på kanten i mörkret och vaktar. Den följer min bror överallt; sitter där på hans axel när han går till jobbet på 7 Eleven 05.30 varje morgon eller röker på balkongen eller spelar Diablo 2 i tresitssoffan eller går hem till sin åldriga stamkund efter jobbet och vattnar hennes blommor utan att vilja ta emot någon ersättning.

Ni borde träffa min bror.

Hon heter Choko och bor i Japan och talar varken svenska eller engelska men spenderade likväl två veckor i Sverige under sensommaren.

Det var då hon träffade min bror.

De festade och tittade på anime och pratade med händerna och gick på Gröna Lund och det gick en kväll och det gick två kvällar och det gick tre kvällar och det gick fyra kvällar och plötsligt hade det gått 13 kvällar –  och min bror hade fortfarande inte berättat. Han hade inte vågat. Men så stakade han fram det – med hjälp av hennes digitala lexikon. Och då svarade hon att hon också ville vara mer än vänner.

Och de var mer än vänner –
tills solen gick upp.

Då satte hon sig i sitt plan och förvandlades till en horisont i öst dit min bror ska resa så snart han fått ihop tillräckligt med pengar.

Jag öppnar sovrumsdörren och sätter ned foten på fiskbensparketten. Att jag aldrig lär mig. Golvet sprakar som om jag går på kexchoklad.

Min bror rycker till med bristfällig sinnesnärvaro. Kanske tror han att magikerna i Diablo 2 kastar spells på honom.

Eller att Choko står i dörren.


Kommentarer
Postat av: Jane

vilken poet du är ;)

2009-08-26 @ 11:02:00
URL: http://janemargaretha.blogg.se/
Postat av: Carl Platon

Fint berättande.

2009-08-26 @ 11:05:18
URL: http://www.carlplaton.se
Postat av: christoffer fucking fury

underbar läsning man!

2009-08-26 @ 15:00:32
Postat av: jonathan

För en bekräftelse-sucker som mig är ni en våt dröm, haha. Tack för fina ord!

2009-08-26 @ 19:14:17
Postat av: Little Miss Sunshine

Jag är kär i hur du skriver.

2009-09-04 @ 22:54:31
Postat av: joffe

kan saga att jag e i japan nu och e karare an nansin! blir glad varje gang jag laser det har aven fast jag redan vet allt :D grymt brorsan o slacka inte me bloggen! :p

2009-09-08 @ 16:45:49
Postat av: SOCKER

det är så vackert och det gör så ont. smärta är konst och konst är smärta. skönhet ska göra ont. det hör till. för även om sagan slutar lyckligt så finns alltid den där dimman av vemod där och det är precis så det ska vara -

2009-11-03 @ 17:24:15
URL: http://pulsurbalans.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0