Leijonhjärta.

Min far är ju fantastisk. Liksom min älskade mor, men med henne är det på ett annat sätt. Jag sitter här och fnissar och tänker på visdomarna som min fader delgivit mig genom åren. Sanningarnas samtal mellan en far och en son brukar som bekant ha en viss laddning - det krävs ju en viss taktkänsla från åldermannen för att göra sig förstådd hos sin yngling. Detta är emellertid något som min far helt missat. Han har istället bombat fram budskapen och har - så här i efterhand - varit en underbar källa till skratt. För den som inte träffat min far kan han här framstå som en elak person. Så är det inte. Man skulle kunna säga att det är precis tvärt om. "Osmooth", möjligen.

Så, här följer topp tre av min fars bästa visdomsord till undertecknad.


På plats tre
Året var 2008 och jag bodde i Åre men hade fått ett jobb i Stockholm. När bostadsproblemet nådde sin kulmen tänkte jag "vafan, jag köper väl en lägenhet då", och tog upp saken med min far, varpå våra läppar lät fly följande dialog:

"Farsan, jag funderar på att köpa en lägenhet".
"Grabben, jag har aldrig gjort en bra affär och det kommer inte du heller att göra. Köp för fan ingen lägenhet"


På plats två
Jag spelade hockey i min ungdom. Det är rättvist att säga att jag var fullständigt värdelös och platsade därför aldrig i Östersunds pojklag, utan fick snällt leta mig ut till byn Brunflo där länets, vad ska man säga, oslipade diamanter samlades. Här var det inga problem att vara med och leka och träna och åka på turnéer och sälja Bingolotter och se hur duschande pojkar i den begynnande puberteten urinerade på den sämre av de två målvakterna. När vinter blev sommar hade samma gäng ett fotbollslag. Tack vare deras välvilja fick jag vara med och leka även här. Till saken hör att det laget – till skillnad från på hockeyplanen – var okristligt skickliga. De smiskade skiten ur samtliga bolltrollande pojkar födda 80 i hela Jämtland. Och min far, han noterade förstås att jag inte hade något där att göra.

Vi hade spelat bortamatch mot en by som jag inte minns namnet på. När Brunflolagets ledning var generande överlägsen tilläts jag i slutminuterna göra ett byte – en chans som jag förvaltade genom att missa öppet mål från uppskattningsvis två meter.

När jag och min far hade satt oss i familjens folkabuss för att bege oss hemmåt, så bröt far tystnaden med följande dräpare:

"Grabben. Ska du inte lägga av med den här fotbollen? Du är ju inte direkt så att du platsar".

Så svängde vi upp på motorvägen och gasade hemmåt för att tillryggalägga några mil - och min karriär som fotbollspelare.


På plats ett
Jag hade en tjej en gång. Hon var fantastisk. Så fantastisk att jag väntade på att hon skulle hitta någon bättre, jag väntade på att hon skulle göra slut med mig. Det gjorde hon förstås. Det var en sensommarnatt 2003. "Jag tror inte det här funkar. Jag måste vara ensam ett tag". Skrikgråtande satte jag mig vid ratten och lät tårarna rulla nedför kinden medan jag försökte tänka klart.
Pappa.
Pappa tänkte jag.
Han kanske kan trösta mig.
Så jag åkte till min far. Och mycket riktigt såg han direkt mitt eländiga skick och tog emot mig med en kram i hallen:

"Jag förstår att du är ledsen. Du kommer ju aldrig mer att få en så vacker tjej".