Leijonhjärta.

Så det var här det skulle sluta? Hungern skriker inte längre. Nu är allt bara dimmigt. Han är fånge i en grå, livlös kopp. Hyn liknar Gladpack lindat runt ett skelett. Skägget är halvlångt och flottigt, ser ut som generande hårväxt sporadiskt utkastad i ansiktet. Han ligger i fosterställning i hallen dit han orkat hasa sig tack vare energin han fått från Wasa Sport-smulorna på köksgolvet. Han svimmar och vaknar om vartannat. Så plötsligt ilar ett sting av hopp genom hans undermåliga kropp. Brevbäraren. Det är brevbäraren. Utanför hör han postbudets tassande steg längst ned i trapphuset. Den fiskiga blicken vilar mot brevinkastet medan han väntar på räddaren i nöden som smyger som en Charles Ingvar Jönsson i trapphusmörkret. Det är han – hans sista hopp. Måtte han bara höra honom. Stegen kommer närmare. Mitt i Vasastan och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och brev som gått över haven dunsar ned innanför den närmsta grannens dörr. Fröken Lindqvist, heter hon. Sympatisk kattkvinna, hinner han tänka. Han tänker att han kommer att sakna hennes vänliga nickningar där de brukar mötas i porten. Nu står brevbäraren precis utanför. Det är nu eller aldrig. Den döende mannen på hallmattan slås av total klarhet och tittar på medan ett brev från Telia försiktigt sticks ned i brevinkastet och glider retsamt långsamt, sakta sakta. Sekunderna är längre än när hon den där svarta lejontämjaren hade vridit statyerna och de tävlande väntade på guldmynten i Fångarna på fortet. Nu –  nu måste det ske. Han satsar allt, han tar i från tårna och samlar all sin kraft: 

"Hjällhhftzzz". 

Det är inte sant. Han hör knappt ljudet själv. Vad som skulle bli ett skrik på hjälp låter som en fisk som gäspar. Brevet dunsar ned bredvid ansiktet. En betalningsanmärkning från Telia. Så höjer han armen, sträcker en darrande hand mot brevinkastet. Men det är redan för sent. Brevbäraren tassar vidare i  mörkret och han dör på hallmattan  –  ensam och mager.

Ja. Jo, det var det här med ekonomi. För att vara krass har jag ställt till det för mig lite den här månaden. Också. Det är fan ingen skillnad oavsett om jag går på studiebidrag eller en helt ok lön –  de sista dagarna innan löning är ofta desamma. Särskilt då man nyss flyttat och lagt allt på säng och möbler och en massa skit. Nu är jag hungrig och fattig och får skylla mig själv. Jag skäms över hela min existens. Det gör jag nu, skäms. Och sparpengarna rör jag inte. Till nästa månad ska jag fan lära mig, så slipper jag dö svältdöden på hallmattan i natt. Ensam och mager.

(Om nån skulle bli orolig på riktigt – det är lugnt. Jag fick en pizza av min vän guldsmeden i kväll. Tack kompis!) 

Vi säger så.