Leijonhjärta.

Sunt förnuft fick ge vika för saknad och bajsaktig impulskontroll – för plötsligt var sista minuten-biljetten bokad. Det var så denna sömnlösa, panikartade fredagsnatt blev en insomnia-dimmig lördagsmorgon ombord på ett tåg till Göteborg. Visste inte hur det gick till, och hon hade absolut ingen aning. Vad fan i helvete höll jag på med? Tänkte hoppa av redan på perrongen, tänkte hoppa av i Södertälje, tänkte hoppa av i Skövde, men till slut somnade jag och vaknade i Göteborg. Nu hade jag inte längre något val.


Jag visste aldrig målet med resan; kanske överraska med ett fång blommor att hänga runt hennes hals; kanske kunde vi förlåta varandra, kanske komma överens; kanske viska; kanske säga hej då; kanske gråta.

Det blev lite av varje.


Det blev en fin helg, en hemsk helg, en märklig helg. "Viktig fast oviktig", skulle hon säkert kalla den. En helg att aldrig glömma, kallar jag den – trots slutet. Slutet, fy fan, slutet minns jag knappt. Jag hade varken ett fång med blommor att överlämna eller något vettigt att säga. Minns bara mina tårar och hennes sista fyra ord:


"Gå. Gå. Gå. Gå"


Fan.


Sitter på tåget tillbaka. Fattar fortfarande inte vad som händer. Var blev av mina naiva planer? Vad hände med helgen? Vad är det här förresten för helg? Tittar ut. Genom fönstret skiner eftermiddagssolen som om allt var helt i sin ordning. Sitter i en kupé av guld och bakom min sorgliga spegelbild i fönstret ser jag hur vinterstilla träd och ängar förtrollas av duvgrå frost och tusen nyanser av champagne. Jag har sällan sett Sverige så vackert. Det är sant. Det är så vackert att det värker i magen. Det är för mycket. Så jag blundar hårt. Det är tydligen så jag möter vad vackert är.


Så var det nyårslöftet brutet. Vilken djävla jubelidiot.