Rolex-kontot
På jobbet roar man sig kungligt åt mitt nyårslöfte. Det gör förvisso jag med; jag vet ju inte riktigt vad jag gett mig in på. Och som om inte det vore nog – i helgen, när jag bodde hos en fantastisk person i Göteborg, fick jag ytterligare en idé. Den slog mig tidigt i går morse.
Jag tänkte att alla pengar som jag nu inte festar och röker för ska jag köpa något riktigt dyrt och fullkomligt onödigt för. Så tänkte jag. En klocka, kanske. En klocka får det bli, så tänkte jag i går morse. En Rolex, den kanske mest klassiska och klyschiga statussymbolen jämte stor penis och herrgård. En Rolex blir perfekt. Då kan jag titta på den med rynkad panna och gott samvete och tänka vilken karaktär jag har.
Det är ändå pengar för vilka jag annars skulle köpa upplevelser jag inte kommer ihåg vid midsommar. Jag överdriver lite, men ni fattar. Nu har jag startat ett Rolex-konto på internetbanken. Ha ha. Det är sant.
Och Smulan, han bara garvar. Det här med Rolex-kontot tycker han är det dummaste han hört.
– Vad tror du morsan din ska säga, skrattar han i luren.
Om morsan såg det här kontoutdraget, från några vanliga dagar i december, skulle hon tycka att Rolex-kontot var briljant:
Jag tänkte att alla pengar som jag nu inte festar och röker för ska jag köpa något riktigt dyrt och fullkomligt onödigt för. Så tänkte jag. En klocka, kanske. En klocka får det bli, så tänkte jag i går morse. En Rolex, den kanske mest klassiska och klyschiga statussymbolen jämte stor penis och herrgård. En Rolex blir perfekt. Då kan jag titta på den med rynkad panna och gott samvete och tänka vilken karaktär jag har.
Det är ändå pengar för vilka jag annars skulle köpa upplevelser jag inte kommer ihåg vid midsommar. Jag överdriver lite, men ni fattar. Nu har jag startat ett Rolex-konto på internetbanken. Ha ha. Det är sant.
Och Smulan, han bara garvar. Det här med Rolex-kontot tycker han är det dummaste han hört.
– Vad tror du morsan din ska säga, skrattar han i luren.
Om morsan såg det här kontoutdraget, från några vanliga dagar i december, skulle hon tycka att Rolex-kontot var briljant:
Absolut, skjut mig nu.
Vi har fått en ny superhärlig förlagschef. Hon var på besök i dag. Trevligt, kan man tro. Det var det inte. Det är rättvist att säga att det var helt fruktansvärt.
Så satt vi där, jag och mina kära kollegor och vår nya förlagschef i vårt mysiga lilla konferensrum och skrattade och skojade och drack kaffe och bytte artighetsfraser och trivdes. Det var bara för härligt. Det var en bra start på veckan. Det tyckte jag. Tills – vår superhärliga förlagschef ville höra mer om var och en av oss; vad hade vi gjort tidigare och kanske kunde vi berätta något personligt om oss själva!?
När fyra personer talat blev det så min tur:
– Ehm. Jo, jag...
Sedan är det blankt. Det är helt svart i följande, tja, tre minuter. Jag minns intet. Jag kan ha svimmat, jag kan ha berättat att Super Mario Bros 2 hette Doki Doki Panic när det släpptes i Japan 1988, jag kan ha svamlat något om Östersunds-Posten och tv-spelsmagasin och tidningar i Åre och det ena med det tredje. Mitt beteende vad bortom min kontroll.
Vad som börjat som en så bra dag hade plötsligt förvandlats till en fruktansvärd dag. En ångest stor som Jämtlands samlade tjärnar sköljde över mig när jag återfått min undermåliga ursäkt till medvetande. Väggarna gungade bara centimetrar från mina tinningar. Runtom stolen, på vilken jag satt, svindlade avgrunderna i oändligheters oändlighet och jag ville skjuta mig själv. Jag ville jättegärna skjuta mig själv. Absolut. Lite snabbt så där. Få det överstökat. Jag hade drabbats scenskräck. Märkligt.
Resten av dagen spelade jag Allan men kände mig som den man skrattar åt på lunchrasten. Eller kanske som en hund. Ja, en vanvårdad, skärrad hund som haltat iväg till ett hörn för att där skämmas väldigt över sin skabbiga päls.
Jag får en väl tilltagen ångest när jag tänker på detta minne. Att snudda vid detta förmiddagens minne är lite som att snudda med fingret vid den blå lågan på gasspisen här i köket. Jag gör till och med samma grimas när jag tänker på det. Och säger: "aj".
Den vuxne i mig säger åt mig att sluta fjanta så. Barnet tycker gott jag kan skämmas lite till. Förnuftet säger emellertid att kanske kanske finns det något mindre smickrande grundskoleminne från tider av hån, som jag förträngt men som fortfarande ligger och pyr i min primalhjärnas mest undermedvetna vrår.
Hur som helst. Kan man inte tala inför folk är det bra med en blogg. Här är det inga problem: Jag är fan bäst.
Ha ha.
Så satt vi där, jag och mina kära kollegor och vår nya förlagschef i vårt mysiga lilla konferensrum och skrattade och skojade och drack kaffe och bytte artighetsfraser och trivdes. Det var bara för härligt. Det var en bra start på veckan. Det tyckte jag. Tills – vår superhärliga förlagschef ville höra mer om var och en av oss; vad hade vi gjort tidigare och kanske kunde vi berätta något personligt om oss själva!?
När fyra personer talat blev det så min tur:
– Ehm. Jo, jag...
Sedan är det blankt. Det är helt svart i följande, tja, tre minuter. Jag minns intet. Jag kan ha svimmat, jag kan ha berättat att Super Mario Bros 2 hette Doki Doki Panic när det släpptes i Japan 1988, jag kan ha svamlat något om Östersunds-Posten och tv-spelsmagasin och tidningar i Åre och det ena med det tredje. Mitt beteende vad bortom min kontroll.
Vad som börjat som en så bra dag hade plötsligt förvandlats till en fruktansvärd dag. En ångest stor som Jämtlands samlade tjärnar sköljde över mig när jag återfått min undermåliga ursäkt till medvetande. Väggarna gungade bara centimetrar från mina tinningar. Runtom stolen, på vilken jag satt, svindlade avgrunderna i oändligheters oändlighet och jag ville skjuta mig själv. Jag ville jättegärna skjuta mig själv. Absolut. Lite snabbt så där. Få det överstökat. Jag hade drabbats scenskräck. Märkligt.
Resten av dagen spelade jag Allan men kände mig som den man skrattar åt på lunchrasten. Eller kanske som en hund. Ja, en vanvårdad, skärrad hund som haltat iväg till ett hörn för att där skämmas väldigt över sin skabbiga päls.
Jag får en väl tilltagen ångest när jag tänker på detta minne. Att snudda vid detta förmiddagens minne är lite som att snudda med fingret vid den blå lågan på gasspisen här i köket. Jag gör till och med samma grimas när jag tänker på det. Och säger: "aj".
Den vuxne i mig säger åt mig att sluta fjanta så. Barnet tycker gott jag kan skämmas lite till. Förnuftet säger emellertid att kanske kanske finns det något mindre smickrande grundskoleminne från tider av hån, som jag förträngt men som fortfarande ligger och pyr i min primalhjärnas mest undermedvetna vrår.
Hur som helst. Kan man inte tala inför folk är det bra med en blogg. Här är det inga problem: Jag är fan bäst.
Ha ha.
"Insatsen är 100 kr"
Så var den igång, vadslagningen. Här det mail en kollega nyss skickade till alla på redaktionen:
"Allas vår fjälljägare Jonathan har ju som bekant gått över till ett alkohol- och nikotinfritt liv. Målet, som det är sagt, är att vara utan nämnda stimulantia till midsommar 2009. Först den 19 juni får Jonte alltså dricka eller ta ett bloss igen. Kommer detta att lyckas? Eller kanske snarare - när kommer ovanstående nyårslöfte att spricka?
Vad tas nu emot av undertecknad. Insatsen är 100 kr, den som kommer närmast det datum när offret slår på arslet och super ned sig tar hela potten. Skulle Jonte mot förmodan lyckas går potten oavkortat till honom. Alla som vill vara med kan mejla mig sitt vad så sammanställer jag. Pengar lämnas cash.
Vaden är självklart hemliga för Jonte, så att han inte vet vem han gynnar när det väl skiter sig.
/j."
Nu är jag nervös. Det ska erkännas.
Och så var man värd pengar.
En sak till.
Nämnde för kollegorna att jag planerat befinna mig i nyktert samt rökfritt tillstånd till och med midsommar. De skrattade och pekade, förstås. Och drog igång en vadslagning.
Och så var man plötsligt värd pengar. Det gör mig lite obekväm.
Nämnde för kollegorna att jag planerat befinna mig i nyktert samt rökfritt tillstånd till och med midsommar. De skrattade och pekade, förstås. Och drog igång en vadslagning.
Och så var man plötsligt värd pengar. Det gör mig lite obekväm.
Klysch-hatt på!
Apropå nyårslöften! Och nu tar jag på klysch-hatten. Min jättestora fina klysch-sombrero som är så stor att den får hatthyllan att braka samman om jag lägger den där.
Nåväl. Nu har jag den på mig, klysch-hatten och håll i dig mamsen: Jag har slutat dricka alkohol och röka och tänkte hålla upp ända till midsommar och fnissa ni, men det ni läser kan vara sant. Det har blivit lite mycket det här året; dämpat stress med cigg och druckit vin och öl och whisky i tid och otid. Nu har jag hållit uppe sedan tolvslaget på nyårsafton härförleden. Under de senaste dagarnas bekymmer och känslomässiga bajsmackor har jag blivit peppad cigg och lite vin både en och två gånger – men hållit mig.
Så.
Kanske kan det funka det här.
Kan ju vara rätt tjurig.
Och trillar jag dit får man definitivt fnissa. Och skratta. Och peka. Det är en drivkraft nog.
Nåväl. Nu har jag den på mig, klysch-hatten och håll i dig mamsen: Jag har slutat dricka alkohol och röka och tänkte hålla upp ända till midsommar och fnissa ni, men det ni läser kan vara sant. Det har blivit lite mycket det här året; dämpat stress med cigg och druckit vin och öl och whisky i tid och otid. Nu har jag hållit uppe sedan tolvslaget på nyårsafton härförleden. Under de senaste dagarnas bekymmer och känslomässiga bajsmackor har jag blivit peppad cigg och lite vin både en och två gånger – men hållit mig.
Så.
Kanske kan det funka det här.
Kan ju vara rätt tjurig.
Och trillar jag dit får man definitivt fnissa. Och skratta. Och peka. Det är en drivkraft nog.
Jubelidioten.
Sunt förnuft fick ge vika för saknad och bajsaktig impulskontroll – för plötsligt var sista minuten-biljetten bokad. Det var så denna sömnlösa, panikartade fredagsnatt blev en insomnia-dimmig lördagsmorgon ombord på ett tåg till Göteborg. Visste inte hur det gick till, och hon hade absolut ingen aning. Vad fan i helvete höll jag på med? Tänkte hoppa av redan på perrongen, tänkte hoppa av i Södertälje, tänkte hoppa av i Skövde, men till slut somnade jag och vaknade i Göteborg. Nu hade jag inte längre något val.
Jag visste aldrig målet med resan; kanske överraska med ett fång blommor att hänga runt hennes hals; kanske kunde vi förlåta varandra, kanske komma överens; kanske viska; kanske säga hej då; kanske gråta.
Det blev lite av varje.
Det blev en fin helg, en hemsk helg, en märklig helg. "Viktig fast oviktig", skulle hon säkert kalla den. En helg att aldrig glömma, kallar jag den – trots slutet. Slutet, fy fan, slutet minns jag knappt. Jag hade varken ett fång med blommor att överlämna eller något vettigt att säga. Minns bara mina tårar och hennes sista fyra ord:
"Gå. Gå. Gå. Gå"
Fan.
Sitter på tåget tillbaka. Fattar fortfarande inte vad som händer. Var blev av mina naiva planer? Vad hände med helgen? Vad är det här förresten för helg? Tittar ut. Genom fönstret skiner eftermiddagssolen som om allt var helt i sin ordning. Sitter i en kupé av guld och bakom min sorgliga spegelbild i fönstret ser jag hur vinterstilla träd och ängar förtrollas av duvgrå frost och tusen nyanser av champagne. Jag har sällan sett Sverige så vackert. Det är sant. Det är så vackert att det värker i magen. Det är för mycket. Så jag blundar hårt. Det är tydligen så jag möter vad vackert är.
Så var det nyårslöftet brutet. Vilken djävla jubelidiot.
