Mitt golv och min bror
I min lägenhet har jag två saker.
Dels ett golv.
Det knarrar väldigt. Den spröda fiskbensparketten som täcker större delen av lägenheten skulle avslöja Charles-Ingvar Jönson innan han ens hunnit säga "jag har en plan". Så att säga.
Sedan har jag en bror.
Han är sju år yngre och den finaste person jag känner och bor på en uppblåsbar madrass här utanför mitt sovrum. Han ligger där nu. Eller rättare sagt, hans kropp ligger där nu. Den höjs och sänks av de släpande andetagen som är djupa och blåa. Sinnet däremot, det har lösts upp, försvunnit ut i mörkret, via den franska balkongen vars konturer mejslas fram av gatlyktorna utanför. Poff. Ut i rymden.
Jag kommer aldrig att sluta förundras över var man hamnar när man sover.
Hans ljusa ande sitter i alla fall där. Det är sant. Den är lite svår att se, men den sitter där på kanten i mörkret och vaktar. Den följer min bror överallt; sitter där på hans axel när han går till jobbet på 7 Eleven 05.30 varje morgon eller röker på balkongen eller spelar Diablo 2 i tresitssoffan eller går hem till sin åldriga stamkund efter jobbet och vattnar hennes blommor utan att vilja ta emot någon ersättning.
Ni borde träffa min bror.
Hon heter Choko och bor i Japan och talar varken svenska eller engelska men spenderade likväl två veckor i Sverige under sensommaren.
Det var då hon träffade min bror.
De festade och tittade på anime och pratade med händerna och gick på Gröna Lund och det gick en kväll och det gick två kvällar och det gick tre kvällar och det gick fyra kvällar och plötsligt hade det gått 13 kvällar – och min bror hade fortfarande inte berättat. Han hade inte vågat. Men så stakade han fram det – med hjälp av hennes digitala lexikon. Och då svarade hon att hon också ville vara mer än vänner.
Och de var mer än vänner –
tills solen gick upp.
Då satte hon sig i sitt plan och förvandlades till en horisont i öst dit min bror ska resa så snart han fått ihop tillräckligt med pengar.
Jag öppnar sovrumsdörren och sätter ned foten på fiskbensparketten. Att jag aldrig lär mig. Golvet sprakar som om jag går på kexchoklad.
Min bror rycker till med bristfällig sinnesnärvaro. Kanske tror han att magikerna i Diablo 2 kastar spells på honom.
Eller att Choko står i dörren.
Dels ett golv.
Det knarrar väldigt. Den spröda fiskbensparketten som täcker större delen av lägenheten skulle avslöja Charles-Ingvar Jönson innan han ens hunnit säga "jag har en plan". Så att säga.
Sedan har jag en bror.
Han är sju år yngre och den finaste person jag känner och bor på en uppblåsbar madrass här utanför mitt sovrum. Han ligger där nu. Eller rättare sagt, hans kropp ligger där nu. Den höjs och sänks av de släpande andetagen som är djupa och blåa. Sinnet däremot, det har lösts upp, försvunnit ut i mörkret, via den franska balkongen vars konturer mejslas fram av gatlyktorna utanför. Poff. Ut i rymden.
Jag kommer aldrig att sluta förundras över var man hamnar när man sover.
Hans ljusa ande sitter i alla fall där. Det är sant. Den är lite svår att se, men den sitter där på kanten i mörkret och vaktar. Den följer min bror överallt; sitter där på hans axel när han går till jobbet på 7 Eleven 05.30 varje morgon eller röker på balkongen eller spelar Diablo 2 i tresitssoffan eller går hem till sin åldriga stamkund efter jobbet och vattnar hennes blommor utan att vilja ta emot någon ersättning.
Ni borde träffa min bror.
Hon heter Choko och bor i Japan och talar varken svenska eller engelska men spenderade likväl två veckor i Sverige under sensommaren.
Det var då hon träffade min bror.
De festade och tittade på anime och pratade med händerna och gick på Gröna Lund och det gick en kväll och det gick två kvällar och det gick tre kvällar och det gick fyra kvällar och plötsligt hade det gått 13 kvällar – och min bror hade fortfarande inte berättat. Han hade inte vågat. Men så stakade han fram det – med hjälp av hennes digitala lexikon. Och då svarade hon att hon också ville vara mer än vänner.
Och de var mer än vänner –
tills solen gick upp.
Då satte hon sig i sitt plan och förvandlades till en horisont i öst dit min bror ska resa så snart han fått ihop tillräckligt med pengar.
Jag öppnar sovrumsdörren och sätter ned foten på fiskbensparketten. Att jag aldrig lär mig. Golvet sprakar som om jag går på kexchoklad.
Min bror rycker till med bristfällig sinnesnärvaro. Kanske tror han att magikerna i Diablo 2 kastar spells på honom.
Eller att Choko står i dörren.
Ett annat liv
Det började med att jag såg en film som vi gjorde för tolv år sedan. En skateboardfilm. Alla mina gamla vänner har varsin del och så gör vi trick efter trick till låtar som var och en själv fick välja. Jag valde The Trooper med Iron Maiden. Jag gillade hårdrock.
När jag ser filmen slås jag av en svårdefinerad känsla. Den är väldigt påtaglig och tar tag i mig och susar genom mig och planterar en förnimmelse av lika mycket lycka som vemod och förundran. Nostalgi, tänker jag. Ren och skär nostalgi. Så måste det vara. Jag tittar på mig själv och jag undrar vem han är den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid. Vad tänkte han? Jag tänker att jag vill hälsa på honom och höra om hans liv. Jag vill att han ska sitta här och berätta om hur det är att läsa till snickare och ha föräldrar som inte längre vill bo tillsammans och om kvällarna läsa Spindelmannen i sitt nya rum och ha ont i magen och bara tänka på tv-spel och skateboardåkning fastän han är 16 och Mats i klassen tycker att han är en tönt som borde växa upp någon jävla gång. Han skulle nog inte lyssna på mig. Om jag kom i min kavaj och mina snörskor i skinn skulle han inte våga se mig i ögonen.
Han hade inte ens vågat se en tjej i ögonen.
När jag tittar på vår gamla skatefilm tänker jag på Henke. I filmen åker han till National Acrobat med Black Sabbath. Han var tre år äldre och var min bäste vän. Jag tänker att jag saknar honom. Det var en höstkväll 1996 som han kom från någon annan stad till skatelokalen första gången. Han var blek i hyn och svart under ögonen till följd av kosten han baserat på hemmagjort vin och nudlar. Men som han åkte. Jag och min bror satt stumma av beundran inför denne främling, vars bryska anlete skulle komma att bli varmare och varmare för varje kväll som han ruskade av sig snön och kom in i värmen för att göra ofattbara frontside nosegrinds på boxen och backside lipslides i halvrampen.
Jag tittar på den här filmen och tänker hur enkelt allt var då. Jag tänker på Henke och hans Saab V4 som inte gillade minusgrader och skratten och ivern att bara skejta skejta skejta och Henkes ögon som först varit mörka och främmande men sedermera blev vänliga som hon en bondhund. Som jag gillade Henke. Jag behövde honom.
Jag tittar på den här filmen och tänker att vi var lyckliga då.
Och det skulle skulle han nog berätta för mig, den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid.
När jag ser filmen slås jag av en svårdefinerad känsla. Den är väldigt påtaglig och tar tag i mig och susar genom mig och planterar en förnimmelse av lika mycket lycka som vemod och förundran. Nostalgi, tänker jag. Ren och skär nostalgi. Så måste det vara. Jag tittar på mig själv och jag undrar vem han är den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid. Vad tänkte han? Jag tänker att jag vill hälsa på honom och höra om hans liv. Jag vill att han ska sitta här och berätta om hur det är att läsa till snickare och ha föräldrar som inte längre vill bo tillsammans och om kvällarna läsa Spindelmannen i sitt nya rum och ha ont i magen och bara tänka på tv-spel och skateboardåkning fastän han är 16 och Mats i klassen tycker att han är en tönt som borde växa upp någon jävla gång. Han skulle nog inte lyssna på mig. Om jag kom i min kavaj och mina snörskor i skinn skulle han inte våga se mig i ögonen.
Han hade inte ens vågat se en tjej i ögonen.
När jag tittar på vår gamla skatefilm tänker jag på Henke. I filmen åker han till National Acrobat med Black Sabbath. Han var tre år äldre och var min bäste vän. Jag tänker att jag saknar honom. Det var en höstkväll 1996 som han kom från någon annan stad till skatelokalen första gången. Han var blek i hyn och svart under ögonen till följd av kosten han baserat på hemmagjort vin och nudlar. Men som han åkte. Jag och min bror satt stumma av beundran inför denne främling, vars bryska anlete skulle komma att bli varmare och varmare för varje kväll som han ruskade av sig snön och kom in i värmen för att göra ofattbara frontside nosegrinds på boxen och backside lipslides i halvrampen.
Jag tittar på den här filmen och tänker hur enkelt allt var då. Jag tänker på Henke och hans Saab V4 som inte gillade minusgrader och skratten och ivern att bara skejta skejta skejta och Henkes ögon som först varit mörka och främmande men sedermera blev vänliga som hon en bondhund. Som jag gillade Henke. Jag behövde honom.
Jag tittar på den här filmen och tänker att vi var lyckliga då.
Och det skulle skulle han nog berätta för mig, den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid.
Best of farsans visdomsord
Min far är ju fantastisk. Liksom min älskade mor, men med henne är det på ett annat sätt. Jag sitter här och fnissar och tänker på visdomarna som min fader delgivit mig genom åren. Sanningarnas samtal mellan en far och en son brukar som bekant ha en viss laddning - det krävs ju en viss taktkänsla från åldermannen för att göra sig förstådd hos sin yngling. Detta är emellertid något som min far helt missat. Han har istället bombat fram budskapen och har - så här i efterhand - varit en underbar källa till skratt. För den som inte träffat min far kan han här framstå som en elak person. Så är det inte. Man skulle kunna säga att det är precis tvärt om. "Osmooth", möjligen.
Så, här följer topp tre av min fars bästa visdomsord till undertecknad.
På plats tre
Året var 2008 och jag bodde i Åre men hade fått ett jobb i Stockholm. När bostadsproblemet nådde sin kulmen tänkte jag "vafan, jag köper väl en lägenhet då", och tog upp saken med min far, varpå våra läppar lät fly följande dialog:
"Farsan, jag funderar på att köpa en lägenhet".
"Grabben, jag har aldrig gjort en bra affär och det kommer inte du heller att göra. Köp för fan ingen lägenhet"
På plats två
Jag spelade hockey i min ungdom. Det är rättvist att säga att jag var fullständigt värdelös och platsade därför aldrig i Östersunds pojklag, utan fick snällt leta mig ut till byn Brunflo där länets, vad ska man säga, oslipade diamanter samlades. Här var det inga problem att vara med och leka och träna och åka på turnéer och sälja Bingolotter och se hur duschande pojkar i den begynnande puberteten urinerade på den sämre av de två målvakterna. När vinter blev sommar hade samma gäng ett fotbollslag. Tack vare deras välvilja fick jag vara med och leka även här. Till saken hör att det laget – till skillnad från på hockeyplanen – var okristligt skickliga. De smiskade skiten ur samtliga bolltrollande pojkar födda 80 i hela Jämtland. Och min far, han noterade förstås att jag inte hade något där att göra.
Vi hade spelat bortamatch mot en by som jag inte minns namnet på. När Brunflolagets ledning var generande överlägsen tilläts jag i slutminuterna göra ett byte – en chans som jag förvaltade genom att missa öppet mål från uppskattningsvis två meter.
När jag och min far hade satt oss i familjens folkabuss för att bege oss hemmåt, så bröt far tystnaden med följande dräpare:
"Grabben. Ska du inte lägga av med den här fotbollen? Du är ju inte direkt så att du platsar".
Så svängde vi upp på motorvägen och gasade hemmåt för att tillryggalägga några mil - och min karriär som fotbollspelare.
På plats ett
Jag hade en tjej en gång. Hon var fantastisk. Så fantastisk att jag väntade på att hon skulle hitta någon bättre, jag väntade på att hon skulle göra slut med mig. Det gjorde hon förstås. Det var en sensommarnatt 2003. "Jag tror inte det här funkar. Jag måste vara ensam ett tag". Skrikgråtande satte jag mig vid ratten och lät tårarna rulla nedför kinden medan jag försökte tänka klart.
Pappa.
Pappa tänkte jag.
Han kanske kan trösta mig.
Så jag åkte till min far. Och mycket riktigt såg han direkt mitt eländiga skick och tog emot mig med en kram i hallen:
"Jag förstår att du är ledsen. Du kommer ju aldrig mer att få en så vacker tjej".
Så, här följer topp tre av min fars bästa visdomsord till undertecknad.
På plats tre
Året var 2008 och jag bodde i Åre men hade fått ett jobb i Stockholm. När bostadsproblemet nådde sin kulmen tänkte jag "vafan, jag köper väl en lägenhet då", och tog upp saken med min far, varpå våra läppar lät fly följande dialog:
"Farsan, jag funderar på att köpa en lägenhet".
"Grabben, jag har aldrig gjort en bra affär och det kommer inte du heller att göra. Köp för fan ingen lägenhet"
På plats två
Jag spelade hockey i min ungdom. Det är rättvist att säga att jag var fullständigt värdelös och platsade därför aldrig i Östersunds pojklag, utan fick snällt leta mig ut till byn Brunflo där länets, vad ska man säga, oslipade diamanter samlades. Här var det inga problem att vara med och leka och träna och åka på turnéer och sälja Bingolotter och se hur duschande pojkar i den begynnande puberteten urinerade på den sämre av de två målvakterna. När vinter blev sommar hade samma gäng ett fotbollslag. Tack vare deras välvilja fick jag vara med och leka även här. Till saken hör att det laget – till skillnad från på hockeyplanen – var okristligt skickliga. De smiskade skiten ur samtliga bolltrollande pojkar födda 80 i hela Jämtland. Och min far, han noterade förstås att jag inte hade något där att göra.
Vi hade spelat bortamatch mot en by som jag inte minns namnet på. När Brunflolagets ledning var generande överlägsen tilläts jag i slutminuterna göra ett byte – en chans som jag förvaltade genom att missa öppet mål från uppskattningsvis två meter.
När jag och min far hade satt oss i familjens folkabuss för att bege oss hemmåt, så bröt far tystnaden med följande dräpare:
"Grabben. Ska du inte lägga av med den här fotbollen? Du är ju inte direkt så att du platsar".
Så svängde vi upp på motorvägen och gasade hemmåt för att tillryggalägga några mil - och min karriär som fotbollspelare.
På plats ett
Jag hade en tjej en gång. Hon var fantastisk. Så fantastisk att jag väntade på att hon skulle hitta någon bättre, jag väntade på att hon skulle göra slut med mig. Det gjorde hon förstås. Det var en sensommarnatt 2003. "Jag tror inte det här funkar. Jag måste vara ensam ett tag". Skrikgråtande satte jag mig vid ratten och lät tårarna rulla nedför kinden medan jag försökte tänka klart.
Pappa.
Pappa tänkte jag.
Han kanske kan trösta mig.
Så jag åkte till min far. Och mycket riktigt såg han direkt mitt eländiga skick och tog emot mig med en kram i hallen:
"Jag förstår att du är ledsen. Du kommer ju aldrig mer att få en så vacker tjej".
höstens stelhet smider
Jag öppnar balkongdörren på glänt. Luften är friskare nu än för bara några dagar sedan. Utanför står mörkret och stampar och rasslar mot löven och in i lägenheten letar sig gnisslet från tågen som ska ta folk till nya minnen att samla i sina fickor. Gardinerna sover. De drömmer om sommaren som varade i en minut men ändå innehöll så mycket: drömmer om alla gånger vi vände tvåsitssoffan ut mot franska balkongen för att få sol men slippa blåst, drömmer om festen när Marlboro Man, Jesus, Kristofer och Thomas var här, en miljon Street Fighter 4-matcher, när jag satt ensam med feber på midsommarafton och firade att jag klarat nyårslöftet med ett glas Jack Daniels, när Pulpa bodde på soffan, drömmer om min finfina reggaeplaylist på Spotify, brorsans skratt och ditt och datt. Det har varit en fin sommar. En sommar att drömma gott om.
"Jag är en kreativ person instängd i en lat kropp just nu".
Så beskrev en god vän sig själv och sin inställning till livet den senaste tiden. Hon satt här i soffan och var vingklippt och fattig. Jag sa att jag höll med och så bredde vi limpmackor med smör och ost och drack Oboj och då sa hon att det var precis som att komma hem till mamma och få tröst och en hand på axeln som säger att det ordnar sig. Hennes uttalande har gällt för mig med i sommar, åtminstone med den här bloggen som jag struntat fullkomligt i (det är roligare att ligga i Vasaparken och sola) men tänkt damma av så fort löven gulnat.
De har börjat göra det nu. I dag glödde de i höstsolen.
Det är något visst med hösten ändå - jag gillar att den är här. Det händer något med ambitionen att vara sentimental och pretentiös med pennan – och nog ska jag ta vara på det alltid.
Men ingen raljerar om hösten som Rabbe Enckell:
höstens stelhet smider
sitt vapen tätt intill gräset
och frukten hänger vid grenen
i länkar som sågas av vinden -
bortåt det tysta går tanken
bortåt det inre går vägen
Sådärja. Då är vi igång igen.
"Jag är en kreativ person instängd i en lat kropp just nu".
Så beskrev en god vän sig själv och sin inställning till livet den senaste tiden. Hon satt här i soffan och var vingklippt och fattig. Jag sa att jag höll med och så bredde vi limpmackor med smör och ost och drack Oboj och då sa hon att det var precis som att komma hem till mamma och få tröst och en hand på axeln som säger att det ordnar sig. Hennes uttalande har gällt för mig med i sommar, åtminstone med den här bloggen som jag struntat fullkomligt i (det är roligare att ligga i Vasaparken och sola) men tänkt damma av så fort löven gulnat.
De har börjat göra det nu. I dag glödde de i höstsolen.
Det är något visst med hösten ändå - jag gillar att den är här. Det händer något med ambitionen att vara sentimental och pretentiös med pennan – och nog ska jag ta vara på det alltid.
Men ingen raljerar om hösten som Rabbe Enckell:
höstens stelhet smider
sitt vapen tätt intill gräset
och frukten hänger vid grenen
i länkar som sågas av vinden -
bortåt det tysta går tanken
bortåt det inre går vägen
Sådärja. Då är vi igång igen.
