Två blå som hos en varg – det är framgång det
Jag träffade Ulf Ekberg i dag. En kille som jag inte riktigt förstått hur han lyckats bli så framgångsrik.
I ett par timmar satt vi på tu man hand, Ace of Base-mannen och jag, vid ett lunchbord på Hotell Diplomat och åt och drack och pratade påstådda nazistsympatier, meningen med livet, fester med Bill Clinton och allmänt extravaganta vanor. Intervjun pågick hela lunchrusningen igenom; vi såg strama servitriser med raka ryggar och uppsatt hår bli allt stramare där de balanserade sitt svindyra porslin innehållande dagens för 125 pix till borden runt om oss. Där fanns engelsmän som pratade business, två affärsmän som pressade en stackars kvinna under en anställningsintervju. Ett ungt välklätt par viskade nära över ett bord för två.
Där vi satt på Hotell Diplomat med en bandare emellan oss frågade jag bland annat om hans drivkraft. Hur kan ha vara lika driven nu som för snart 20 år sedan.
– Då var jag som en hundvalp, svarade han och flåsade lite som en hund och viftande med handen för att visa prov på en riktigt ivrig svans.
– Nu är jag mer som en varg.
Trots allt prat om hur han härjar världen över och hänger med USAs presidenter, krökar med Axl Rose, Bill Gates och anser själv att hans liv är som en film – så är det en sak jag minns bäst från mitt möte med Ace of Base-mannen Uffe Ekberg: Den kom efter två timmar. Och jag kände igen den direkt.
Servitriserna hade börjat släntra slött, paret vid bordet var borta. Lunchruschen var över. Så även intervjun.
Och så kommer den: Blicken. När Ace of Base-Uffe tackar för sig och höjer blicken mot horisonten/utgången/vardagen blir han som förbytt. Hans två blå – som nyss var fromma som hos en hundvalp – blir intensiva som hos en varg som kastat sig ur sin håla och spejar framåt framåt framåt i jakt efter nästa byte. Den sa mer om hans drivkraft än två timmars fråga och svar. Men det kan jag ju förstås inte skriva i tidningen.
Klart som fan karln är framgångsrik.
Servitriserna hade börjat släntra slött, paret vid bordet var borta. Lunchruschen var över. Så även intervjun.
Och så kommer den: Blicken. När Ace of Base-Uffe tackar för sig och höjer blicken mot horisonten/utgången/vardagen blir han som förbytt. Hans två blå – som nyss var fromma som hos en hundvalp – blir intensiva som hos en varg som kastat sig ur sin håla och spejar framåt framåt framåt i jakt efter nästa byte. Den sa mer om hans drivkraft än två timmars fråga och svar. Men det kan jag ju förstås inte skriva i tidningen.
Klart som fan karln är framgångsrik.
Handledsvidder
sköraste håret i gbg
har handleder ömma som första snön –
den kom idag
jag såg: vackra vita handledsvidder av vener och ärr
för snöänglar, andetagoch rovdjur som förflyttar sig tungt
jag hörde: orden du sa
jag gömmer dem i kistan där regnbågen slutar:
"minns mig som flickan som till och med log när du bad mig gå".
om du minns mig som krypet
under ditt sommarförstoringsglas.
In sweden we call it flygskräck
Sitter på ett hotellrum i Danmark; har träffat stereotillverkaren Bang & Olufsen och lärt mig om ljudfrekvenser och ätit och druckit och besökt flådiga operahus som jag kan berätta om för barnbarnen.
Men det var lite struntsamma nu. Jag sitter här och tänker på något helt annat.
Det heter att man ska utsätta sig för sina fobier för att bli kvitt dem.
I dag har jag utsatt mig för fobi. Den värsta. In sweden we call it flygskräck.
Nu har jag inte bara utsatt mig för den värsta fobin. Jag har också analyserat den, och kommit fram till en mycket vetenskaplig, kliniskt bevisad studie. Den låter som följer:
Jag tänker så här – och häng med nu, det är lite rörigt: Jag tänker att instinkten är en institution i kroppen. Lite som Arbetsförmedlingen, eller Folkhälsoinstitutet. Instinkten jobbar parallellt med en annan institution: förnuftet. Förnuftet sitter längst upp i huvudet. Förnuftet är människan och instinkten är djuret, så att säga.
Ombord på ett flygplan slår instinkten larm och hos dem blinkar det rött och tjuter och det är ett jävla liv och personalen jobbar febrilt för ledningen tänker att nu är det fara för livet för gamla Jonte, nu är det mycket hög tid för honom att få panik. Instinktens institution skickar en akut remiss till förnuftet som sitter lugnt och sansat längst uppe i huvudet och med rynkad panna analyserar inkommen remiss från granninstitutionen, som alltså skenar där nere i det instinktiva djur som vi kan kalla Jag.
Instinkten föreslår panik, flyktbeteende. Instinkten gör i sin remiss gällande att nu bör gamla Jonte oavkortat rycka väldigt hårt i handtaget till nödutgången och illröd i ansiktet kasta sig ut skrikandes – för man ska fan inte sitta instängd i en svintung metallburk på 10 000 meters höjd. Gör det nu, hoppa! Skit i fallskärmen! Fly bara! Så skriver instinkten i sin remiss till förnuftet. Instinkten är väldigt angelägen. Jag känner det när jag sitter på flygplanet. Flygskräcken sliter tag i mig på ett fruktansvärt sätt. Den suger i kroppen som vore jag fast i ett svart virvlande hål långt utanför Vintergatan; fast i en feberdröm, springer utan att komma nånstans; själen utplånas, jag vakuumpackas i den där maskinen som jag fick vakuumpacka torsk i under min praktik på fiskdisken i 8:an.
Jag tänker att nu ska jag fan göra som instinkten säger: skrika och freaka ut och rycka i nöddörren och hoppa från 10 000 meters höjd. Och precis när jag överväger att göra ovan nämnda handling, så har förnuftet plötsligt behandlat färdigt remissen och med en stor röd stämpel stämplat:
"Avslås. Panik icke relevant i därför avsett ärende".
Och så kan jag andas ut tills nästa remiss är på ingång.
Allt jag behöver göra för att slippa detta helt är alltså att utveckla förnuftet ytterligare. Så tänker jag nu. Träna upp det. Satsa lite på denna institution – kanske köra lite teambuilding och nyanställa och varför inte bjuda in Runar Sögaard som föreläsare?
Då kommer förnuftet att vara kompetent och stabilt och vara instinkten överlägsen på vilken flygtur som helst. Avslå skitremisser direkt.
Nu ska jag sova. Sjukt trött. I morgon bitti har jag ju en fobi att utsätta mig för – och bli kvitt.
God natt.
Men det var lite struntsamma nu. Jag sitter här och tänker på något helt annat.
Det heter att man ska utsätta sig för sina fobier för att bli kvitt dem.
I dag har jag utsatt mig för fobi. Den värsta. In sweden we call it flygskräck.
Nu har jag inte bara utsatt mig för den värsta fobin. Jag har också analyserat den, och kommit fram till en mycket vetenskaplig, kliniskt bevisad studie. Den låter som följer:
Jag tänker så här – och häng med nu, det är lite rörigt: Jag tänker att instinkten är en institution i kroppen. Lite som Arbetsförmedlingen, eller Folkhälsoinstitutet. Instinkten jobbar parallellt med en annan institution: förnuftet. Förnuftet sitter längst upp i huvudet. Förnuftet är människan och instinkten är djuret, så att säga.
Ombord på ett flygplan slår instinkten larm och hos dem blinkar det rött och tjuter och det är ett jävla liv och personalen jobbar febrilt för ledningen tänker att nu är det fara för livet för gamla Jonte, nu är det mycket hög tid för honom att få panik. Instinktens institution skickar en akut remiss till förnuftet som sitter lugnt och sansat längst uppe i huvudet och med rynkad panna analyserar inkommen remiss från granninstitutionen, som alltså skenar där nere i det instinktiva djur som vi kan kalla Jag.
Instinkten föreslår panik, flyktbeteende. Instinkten gör i sin remiss gällande att nu bör gamla Jonte oavkortat rycka väldigt hårt i handtaget till nödutgången och illröd i ansiktet kasta sig ut skrikandes – för man ska fan inte sitta instängd i en svintung metallburk på 10 000 meters höjd. Gör det nu, hoppa! Skit i fallskärmen! Fly bara! Så skriver instinkten i sin remiss till förnuftet. Instinkten är väldigt angelägen. Jag känner det när jag sitter på flygplanet. Flygskräcken sliter tag i mig på ett fruktansvärt sätt. Den suger i kroppen som vore jag fast i ett svart virvlande hål långt utanför Vintergatan; fast i en feberdröm, springer utan att komma nånstans; själen utplånas, jag vakuumpackas i den där maskinen som jag fick vakuumpacka torsk i under min praktik på fiskdisken i 8:an.
Jag tänker att nu ska jag fan göra som instinkten säger: skrika och freaka ut och rycka i nöddörren och hoppa från 10 000 meters höjd. Och precis när jag överväger att göra ovan nämnda handling, så har förnuftet plötsligt behandlat färdigt remissen och med en stor röd stämpel stämplat:
"Avslås. Panik icke relevant i därför avsett ärende".
Och så kan jag andas ut tills nästa remiss är på ingång.
Allt jag behöver göra för att slippa detta helt är alltså att utveckla förnuftet ytterligare. Så tänker jag nu. Träna upp det. Satsa lite på denna institution – kanske köra lite teambuilding och nyanställa och varför inte bjuda in Runar Sögaard som föreläsare?
Då kommer förnuftet att vara kompetent och stabilt och vara instinkten överlägsen på vilken flygtur som helst. Avslå skitremisser direkt.
Nu ska jag sova. Sjukt trött. I morgon bitti har jag ju en fobi att utsätta mig för – och bli kvitt.
God natt.
Nakenchock.
Sommaren 2001 minns jag som en speciell sommar. Jag bodde i Kalmar då. Jag var yngre då än jag är i dag.
Den sommaren i Kalmar träffade jag Pillan. Vi hade en kort romans, jag vet inte ens om man kan kalla den för en romans. Men det hjälps inte: när jag har tänkt på Pillan och skratten så brukade bilderna blåsa liv i seglen; det tog mig alltid ut på en kortare sightseeingtur på nostalgins oändliga ocean.
Pillan var liten och nätt och oskyldig och sprallig och härlig och vi skrattade väldigt tillsammans. Sedan reste hon tillbaka till Jönköping och lämnade mig med minnen och en mörk höst i knät. Vi pratades på telefon kvällen efter 11 septemberattacken; jag minns att vi var lite omskakade. Sen hörde jag aldrig från henne igen.
Det har hänt att jag tänkt på Pillan då och då.
De gånger jag åker bil genom Jönköping har jag tänkt på henne.
Ibland, när jag träffat folk från Jönköping i samma ålder som Pillan, har jag till och med frågat dem om de möjligen, möjligtvis råkat veta något om den här Pillan som jag träffade på Öland sommaren 2001.
Det har förstås varlig väldigt naivt. Men ändå, jag har bara velat veta vad hon gör i dag. En konstig nyfikenhet.
Häromdagen träffade jag en person från Jönköping. Tanken att fråga om Pillan kändes förstås väldigt fånig, men så gjorde jag det – jag frågade om Pillan.
– Ja, jag känner henne. Hon är utvikningsmodell, har varit med i Sunblock och har en egen hemsida: pernillalundberg.com/
Jag befann mig i plötslig chock. Nakenchock, så att säga.
Jag hade verkligen ingen aning.
Det är något som inte stämmer med bilderna på nostalgins oändliga ocean och... verkligheten.
Det kan vara något med brösten.
Den sommaren i Kalmar träffade jag Pillan. Vi hade en kort romans, jag vet inte ens om man kan kalla den för en romans. Men det hjälps inte: när jag har tänkt på Pillan och skratten så brukade bilderna blåsa liv i seglen; det tog mig alltid ut på en kortare sightseeingtur på nostalgins oändliga ocean.
Pillan var liten och nätt och oskyldig och sprallig och härlig och vi skrattade väldigt tillsammans. Sedan reste hon tillbaka till Jönköping och lämnade mig med minnen och en mörk höst i knät. Vi pratades på telefon kvällen efter 11 septemberattacken; jag minns att vi var lite omskakade. Sen hörde jag aldrig från henne igen.
Det har hänt att jag tänkt på Pillan då och då.
De gånger jag åker bil genom Jönköping har jag tänkt på henne.
Ibland, när jag träffat folk från Jönköping i samma ålder som Pillan, har jag till och med frågat dem om de möjligen, möjligtvis råkat veta något om den här Pillan som jag träffade på Öland sommaren 2001.
Det har förstås varlig väldigt naivt. Men ändå, jag har bara velat veta vad hon gör i dag. En konstig nyfikenhet.
Häromdagen träffade jag en person från Jönköping. Tanken att fråga om Pillan kändes förstås väldigt fånig, men så gjorde jag det – jag frågade om Pillan.
– Ja, jag känner henne. Hon är utvikningsmodell, har varit med i Sunblock och har en egen hemsida: pernillalundberg.com/
Jag befann mig i plötslig chock. Nakenchock, så att säga.
Jag hade verkligen ingen aning.
Det är något som inte stämmer med bilderna på nostalgins oändliga ocean och... verkligheten.
Det kan vara något med brösten.
en sten
tänk snabbt ropar hon och kastar sitt hjärta
satsar på lyra
hinner inte med
äsch ingen fara det håller säger hon
det är ändå en sten
satsar på lyra
hinner inte med
äsch ingen fara det håller säger hon
det är ändå en sten
