Min far är en horisont.
Som en blixt slog det ned genom dimman – det oväntade glädjeruset.
Jag hade lämnat hemmet för en promenad till biblioteket; gäspade mig genom den transparenta februaridagen vars palett gick i tusen nyanser av grått. Gick med dimman i huvudhöjd; träden tonade fram som stela, jättelika insekter. Och då – ett burr i fickan, en syntetisk melodi. Tog fram mobilen: Pappa.
– Tjena grabben!
– Men tjena gubben!
Min pappa bor i Jämtland och är min idol och den coolaste person jag känner. Han hade varit på squash-cup i Linköping och satt nu på tåget som stannat till vid Stockholm central.
– Är du hemma? frågade han. Vi rullar från centralen om två minuter och om du går ut på balkongen så kan vi vinka till varandra, fortsatte han.
– Jag har redan gått hemifrån, men jag kan gå tillbaka och vinka från vägen nedanför huset, sa jag.
Och så stod jag där vid vägen nedanför huset och väntade med farsan i luren. Vi sa inte så värst mycket, utan lät telefonlinjens digitala sandstorm ljuda i våra öron tills tåget började rulla.
– Nu åker vi!
Farsan var ivrig.
– Vi åker nu... Nu ser jag Stockholm Vatten... Nu kommer de där nybyggda hotellen... Nu ser jag tegelhus! Nu kommer Bonnierhuset! Och! Och... Nej! Jävlar! Nu har vi åkt förbi!
Hans röst nästan sprack av besvikelse innan jag flikade in:
– Nej! Nu ser jag tåget. Nu ser jag tåget! Ni kommer nu, ropade jag i luren, där jag stod bakom ett stängsel.
Så kom tåget gnisslandes genom den genomskinliga februaridagen i tusen nyanser av grått. Och bakom en av fönsterrutorna stod han, min far, 30 meter bort, med den ena armen med luren mot örat och den andra hejdlöst viftande. Han viftade som bara en älskande far kan vifta, och läpparna – de formade ett skratt varmt som solrosorna han odlar (och skänker bort) om somrarna, och sedan formade de orden "hej! hej! hej!" som efter en halv sekunds fördröjning nådde mitt öra. Som jag skrattade. Som jag log och hejade tillbaka. Jag nästan sprack av ivern som rågade mitt bröst.
Några sekunder senare var det över. Tåget bleknade bort i tusen nyanser av grått och vi kom till våra sinnens fulla bruk och kanske kände vi oss lite fåniga, min far och jag,så vi sa hej då lite snabbt så där.
Själv harklade jag mig och satte ned händerna i jackfickorna och vände om. Lätt i sinnet gick jag i plötslig nedförsbacke mot biblioteket; log mot förbipasserande som om jag visste värsta hemligheten. Allt tack vare farsan, som plötsligt varit så nära men ändå så långt borta –
och nu förvandlades till den horisont han alltsomoftast är.
Jag hade lämnat hemmet för en promenad till biblioteket; gäspade mig genom den transparenta februaridagen vars palett gick i tusen nyanser av grått. Gick med dimman i huvudhöjd; träden tonade fram som stela, jättelika insekter. Och då – ett burr i fickan, en syntetisk melodi. Tog fram mobilen: Pappa.
– Tjena grabben!
– Men tjena gubben!
Min pappa bor i Jämtland och är min idol och den coolaste person jag känner. Han hade varit på squash-cup i Linköping och satt nu på tåget som stannat till vid Stockholm central.
– Är du hemma? frågade han. Vi rullar från centralen om två minuter och om du går ut på balkongen så kan vi vinka till varandra, fortsatte han.
– Jag har redan gått hemifrån, men jag kan gå tillbaka och vinka från vägen nedanför huset, sa jag.
Och så stod jag där vid vägen nedanför huset och väntade med farsan i luren. Vi sa inte så värst mycket, utan lät telefonlinjens digitala sandstorm ljuda i våra öron tills tåget började rulla.
– Nu åker vi!
Farsan var ivrig.
– Vi åker nu... Nu ser jag Stockholm Vatten... Nu kommer de där nybyggda hotellen... Nu ser jag tegelhus! Nu kommer Bonnierhuset! Och! Och... Nej! Jävlar! Nu har vi åkt förbi!
Hans röst nästan sprack av besvikelse innan jag flikade in:
– Nej! Nu ser jag tåget. Nu ser jag tåget! Ni kommer nu, ropade jag i luren, där jag stod bakom ett stängsel.
Så kom tåget gnisslandes genom den genomskinliga februaridagen i tusen nyanser av grått. Och bakom en av fönsterrutorna stod han, min far, 30 meter bort, med den ena armen med luren mot örat och den andra hejdlöst viftande. Han viftade som bara en älskande far kan vifta, och läpparna – de formade ett skratt varmt som solrosorna han odlar (och skänker bort) om somrarna, och sedan formade de orden "hej! hej! hej!" som efter en halv sekunds fördröjning nådde mitt öra. Som jag skrattade. Som jag log och hejade tillbaka. Jag nästan sprack av ivern som rågade mitt bröst.
Några sekunder senare var det över. Tåget bleknade bort i tusen nyanser av grått och vi kom till våra sinnens fulla bruk och kanske kände vi oss lite fåniga, min far och jag,så vi sa hej då lite snabbt så där.
Själv harklade jag mig och satte ned händerna i jackfickorna och vände om. Lätt i sinnet gick jag i plötslig nedförsbacke mot biblioteket; log mot förbipasserande som om jag visste värsta hemligheten. Allt tack vare farsan, som plötsligt varit så nära men ändå så långt borta –
och nu förvandlades till den horisont han alltsomoftast är.
