Leijonhjärta.

En väldigt god vän, som är musiker, bad mig skriva ett brev. Det ska han skicka till pressfolk, tillsammans med hans första album. Jag har själv varit nöjesredaktör och gäspat mig igenom en del sådana här pressmeddelanden, så jag kände mig lite kluven för uppgiften. Det här första utkastet är personligt, och konstigt och lite pretto. Ge mig gärna en åsikt. Det är viktigt sånt här. 
------

För några år sedan flyttade Claes till ett hus som låg precis under Karlavagnen.
Skratta du, men det är sant.
Jag vet.
Det var jag som öppnade dörren till främlingen - jag behövde ju en rumskompis att dela hyran med. Det var en förbaskat kall vinter i Åre och jag minns väl hur fjällen drev snödrivorna högt upp mot rutorna, hur de gnistrande dagarna var kortare än skymningen - för alltsomoftast stod svarta skyar och norrsken och lutade sig över det där huset vid Skutans fot.

- Jag spelar musik, sa Claes en kväll när han kommit in och ruskat av sig snön. Han packade han upp en sliten gitarr, ett skrynkligt papper och en inspelningsutrustning vilken han kopplade in i vardagsrummet.

Och som han spelade. Han spelade Jeff Buckley och Neil Young och sjöng ut kladdiga dagsboksanteckningar som inte hade namn och lyckligtvis slutade han inte att spela förrän smält snö kvittrade utmed bäckarna om våren och vi sa hej då och flyttade från huset som jag då och då tänker på med nostalgi i blick. Allt tack vare sångerna som tonsatte tystnaden däri.

Jag och Claes har knappt setts sedan dess.

När jag nu får Claes Nordwalls första album är det som att få besök av en gammal vän, en som har blivit större och mognat litet och klippt frillan och strukit skjortan. Mycket har hänt: Claes är en skickligare musiker, Silenceräven Torbjörn Andersson (Eldkvarn, Bob Hund) har mixat, det hela är inspelat i en stor konsertlokal på Ingesunds musikhögskola och där finns stråkar och blåsinstrument.

Jag skulle kunna rabbla referenser som Townes van Zandt och Nick Drake och berätta om hans influenser från uppväxten i Australien och Karlstad och de gånger han suttit vid barens ände, bombsäker på att hon lämnat honom för gott. Men, för mig är Claes Cleeve & Sasquatch som att lyssna till ljudet av den där kalla vintern då jag träffade honom första gången. Jag hör snödrivor som smyger runt huset. Jag hör ljudet av norrsken och mörker. Men jag hör också hopp. För dagarna må ha varit kortare än skymningen, men de var också gnistrande vackra - där vi var lyckliga en gång: i huset som låg precis under Karlavagnen.