Leijonhjärta.

Jag träffade Ulf Ekberg i dag. En kille som jag inte riktigt förstått hur han lyckats bli så framgångsrik. I ett par timmar satt vi på tu man hand, Ace of Base-mannen och jag, vid ett lunchbord på Hotell Diplomat och åt och drack och pratade påstådda nazistsympatier, meningen med livet, fester med Bill Clinton och allmänt extravaganta vanor. Intervjun pågick hela lunchrusningen igenom; vi såg strama servitriser med raka ryggar och uppsatt hår bli allt stramare där de balanserade sitt svindyra porslin innehållande dagens för 125 pix till borden runt om oss. Där fanns engelsmän som pratade business, två affärsmän som pressade en stackars kvinna under en anställningsintervju. Ett ungt välklätt par viskade nära över ett bord för två. Där vi satt på Hotell Diplomat med en bandare emellan oss frågade jag bland annat om hans drivkraft. Hur kan ha vara lika driven nu som för snart 20 år sedan. – Då var jag som en hundvalp, svarade han och flåsade lite som en hund och viftande med handen för att visa prov på en riktigt ivrig svans. – Nu är jag mer som en varg. Trots allt prat om hur han härjar världen över och hänger med USAs presidenter, krökar med Axl Rose, Bill Gates och anser själv att hans liv är som en film – så är det en sak jag minns bäst från mitt möte med Ace of Base-mannen Uffe Ekberg: Den kom efter två timmar. Och jag kände igen den direkt.
Servitriserna hade börjat släntra slött, paret vid bordet var borta. Lunchruschen var över. Så även intervjun.
Och så kommer den: Blicken. När Ace of Base-Uffe tackar för sig och höjer blicken mot horisonten/utgången/vardagen blir han som förbytt. Hans två blå – som nyss var fromma som hos en hundvalp – blir intensiva som hos en varg som kastat sig ur sin håla och spejar framåt framåt framåt i jakt efter nästa byte. Den sa mer om hans drivkraft än två timmars fråga och svar. Men det kan jag ju förstås inte skriva i tidningen.
Klart som fan karln är framgångsrik.