Leijonhjärta.

Sitter på ett hotellrum i Danmark; har träffat stereotillverkaren Bang & Olufsen och lärt mig om ljudfrekvenser och ätit och druckit och besökt flådiga operahus som jag kan berätta om för barnbarnen.

Men det var lite struntsamma nu. Jag sitter här och tänker på något helt annat.

Det heter att man ska utsätta sig för sina fobier för att bli kvitt dem.

I dag har jag utsatt mig för fobi. Den värsta. In sweden we call it flygskräck.

Nu har jag inte bara utsatt mig för den värsta fobin. Jag har också analyserat den, och kommit fram till en mycket vetenskaplig, kliniskt bevisad studie. Den låter som följer:

Jag tänker så här – och häng med nu, det är lite rörigt: Jag tänker att instinkten är en institution i kroppen. Lite som Arbetsförmedlingen, eller Folkhälsoinstitutet. Instinkten jobbar parallellt med en annan institution: förnuftet. Förnuftet sitter längst upp i huvudet. Förnuftet är människan och instinkten är djuret, så att säga.

Ombord på ett flygplan slår instinkten larm och hos dem blinkar det rött och tjuter och det är ett jävla liv och personalen jobbar febrilt för ledningen tänker att nu är det fara för livet för gamla Jonte, nu är det mycket hög tid för honom att få panik. Instinktens institution skickar en akut remiss till förnuftet som sitter lugnt och sansat längst uppe i huvudet och med rynkad panna analyserar inkommen remiss från granninstitutionen, som alltså skenar där nere i det instinktiva djur som vi kan kalla Jag.

Instinkten föreslår panik, flyktbeteende. Instinkten gör i sin remiss gällande att nu bör gamla Jonte oavkortat rycka väldigt hårt i handtaget till nödutgången och illröd i ansiktet kasta sig ut skrikandes – för man ska fan inte sitta instängd i en svintung metallburk på 10 000 meters höjd. Gör det nu, hoppa! Skit i fallskärmen! Fly bara! Så skriver instinkten i sin remiss till förnuftet. Instinkten är väldigt angelägen. Jag känner det när jag sitter på flygplanet. Flygskräcken sliter tag i mig på ett fruktansvärt sätt. Den suger i kroppen som vore jag fast i ett svart virvlande hål långt utanför Vintergatan; fast i en feberdröm, springer utan att komma nånstans; själen utplånas, jag vakuumpackas i den där maskinen som jag fick vakuumpacka torsk i under min praktik på fiskdisken i 8:an.

Jag tänker att nu ska jag fan göra som instinkten säger: skrika och freaka ut och rycka i nöddörren och hoppa från 10 000 meters höjd. Och precis när jag överväger att göra ovan nämnda handling, så har förnuftet plötsligt behandlat färdigt remissen och med en stor röd stämpel stämplat:

"Avslås. Panik icke relevant i därför avsett ärende".

Och så kan jag andas ut tills nästa remiss är på ingång.

Allt jag behöver göra för att slippa detta helt är alltså att utveckla förnuftet ytterligare. Så tänker jag nu. Träna upp det. Satsa lite på denna institution – kanske köra lite teambuilding och nyanställa och varför inte bjuda in Runar Sögaard som föreläsare?

Då kommer förnuftet att vara kompetent och stabilt och vara instinkten överlägsen på vilken flygtur som helst. Avslå skitremisser direkt.

Nu ska jag sova. Sjukt trött. I morgon bitti har jag ju en fobi att utsätta mig för – och bli kvitt.

God natt.