Jag gör som de gamla grekerna.
Om hösten händer det att jag ansluter mig till de gamla grekerna och funderar på meningen med alltihop.
Just nu läser jag en bok som heter just "Vad är meningen med alltihop?".
I boken finns ett kapitel om solipsism. Jag kittlas av den där filosofiska trosföreställningen, den som säger att jag själv är min egen gud och den enda som existerar; att jag skapar allt jag ser; att sanningen uppstår i mitt medvetande, som alltså är det enda som finns. Ja, ni fattar.
Men tanken på solipsism hissnar förstås, liksom filosofi i stort. Att dyka ner i det är svindlande och bottenlöst; skrämmande men också förtjusande. Lite som att dyka i Storsjön från farsans segelbåt om somrarna.
"Han som försökte ropa under vattnet och världens kalla massa trängde in genom näsa och mun".
(T. Tranströmer).
En sak till. I helgen har jag, i rollen som min egen Gud, skapat en jobbresa till Italien. Jag tänkte dra till Gardasjön och testköra lite Porsche Carrera 4 och Porsche Targa.
Solipsism är väl bra fint ändå.
