Jag ändrar mig.
En sak till.
För den som läste föregående inlägg – jag har en uppföljare här.
Det är apropå Sophie Zelmani. Jag har sett henne live två gånger. Den första gången var för sex år sedan. Det var jag och min bror, den yngste av dem.
Historien tar plats i Östersund. På Campus. Vi är där (för det var ju hennes Sing and Dance-turné!) och så är även en tjej vars blonda korta burr får mig att för första (och troligen sista) gången att, utan alkoholmässig inblandning, ragga (och med andra ord offra livet för en okänd kvinnas röst).
Jag vill inte göra det men jag gör det ändå – och jag är så där nervös att jag hör min egen röst utifrån:
– Jaha-nähe-hej! säger jag och nu är det kört. Jag känner det direkt.
– Eh. Hej?
– Jo, ja, eh, vad gör du då? frågar jag och det hela går vidrigt dåligt.
– Eh. Vad jag gör?
– Ja. Jo. Kan jag få ditt nummer? frågar jag och jag hatar läget för nu är jag ett pinsamt skämt och det är så stelt att man kan fästa en sked i luften.
– Eh Okej? Jaha, jo. Okej då. Jag det är 070...
Brorsan, som alltså är den yngsta, han skäms så mycket över sin äldsta brors försök till socialt umgänge att han, om vapen funnits tillhanda, gärna skjutit sig själv. Ja, det hade han garanterat gjort. Jag ser det i hans blick. Och jag förstår honom. Det hela är mycket fruktansvärt. Jag är en besvikelse, jag är en underkänd elev i raggandets tröstlösa skola.
Behöver jag nämna att det gick lite si och så med romantiken gällande tjejen med det blonda burret? Tänkte väl det.
Det är inte det viktiga.
Som jag nämnde i föregående inlägg: jag skulle dricka bärs med en vän i kväll...
Japp, det är hon! Det är tjejen, vars korta blonda burr nu har blivit långt och kvinnligt. Det är inte direkt ofta vi ses, och det hela är ett roligt sammanträffande – att jag skrev om Sophie Zelmani just i dag. Det var hon som påpekade det.
Vi är vänner i dag. Sannerligen. Vi spenderade sex timmar ihop, på en okänd bar där vi givetvis pratade om min undermåliga ursäkt till flörtande hösten 2002 och så skrattade vi åt det för "vi var ju så unga då" och sen spelade vi mp3-låtar i varandras öron och beställde en andra, tredje, fjärde, femte och sjätte bärs innan tankar om morgondagar och pojkvänner kom ikapp och fick oss att säga som vi borde: "jaha-nähe och hej då och vi ses snart och ha det bra" och allt det där.
Det var en fantastisk kväll. Och nu är jag full.
Men, det hjälps inte. Minnet från Sophie Zelmani på Campus 2002 svider ännu och får mig att tänka om – hon är fan inte värd en trea.
Artist: Sophie Zelmani
Album: The Ocean and Me
Betyg: 2 av 5
