Nakenchock.

Sommaren 2001 minns jag som en speciell sommar. Jag bodde i Kalmar då. Jag var yngre då än jag är i dag.

Den sommaren i Kalmar träffade jag Pillan. Vi hade en kort romans, jag vet inte ens om man kan kalla den för en romans. Men det hjälps inte: när jag har tänkt på Pillan och skratten så brukade bilderna blåsa liv i seglen; det tog mig alltid ut på en kortare sightseeingtur på nostalgins oändliga ocean.

Pillan var liten och nätt och oskyldig och sprallig och härlig och vi skrattade väldigt tillsammans. Sedan reste hon tillbaka till Jönköping och lämnade mig med minnen och en mörk höst i knät. Vi pratades på telefon kvällen efter 11 septemberattacken; jag minns att vi var lite omskakade. Sen hörde jag aldrig från henne igen.

Det har hänt att jag tänkt på Pillan då och då.

De gånger jag åker bil genom Jönköping har jag tänkt på henne.

Ibland, när jag träffat folk från Jönköping i samma ålder som Pillan, har jag till och med frågat dem om de möjligen, möjligtvis råkat veta något om den här Pillan som jag träffade på Öland sommaren 2001.

Det har förstås varlig väldigt naivt. Men ändå, jag har bara velat veta vad hon gör i dag. En konstig nyfikenhet.

Häromdagen träffade jag en person från Jönköping. Tanken att fråga om Pillan kändes förstås väldigt fånig, men så gjorde jag det – jag frågade om Pillan.

– Ja, jag känner henne. Hon är utvikningsmodell, har varit med i Sunblock och har en egen hemsida: pernillalundberg.com/

Jag befann mig i plötslig chock. Nakenchock, så att säga.

Jag hade verkligen ingen aning.

Det är något som inte stämmer med bilderna på nostalgins oändliga ocean och... verkligheten.

Det kan vara något med brösten.

en sten

tänk snabbt ropar hon och kastar sitt hjärta

satsar på lyra

hinner inte med

äsch ingen fara det håller säger hon

det är ändå en sten

"We hit a little bird".

Äggen har kläckts; i boet ligger en tjattrande kull av luddiga dunungar, och hon ger sig ut på jakt efter mask och kanske några extra strån till boet – det är ju kallt nu ty vintern har börjat dra in över Danmark. Hon flaxar fram över tjärnarna runt Billunds flygplats, sveper med vingarna genom den klara höstluften, spejar mot vassen – kanske finns det en smaskig liten abborre att ta släpa hem till familjen? Så tänker hon och då, precis då – från ingenstans – vrålar något jättelikt i plåt mot henne i 700 knyck. Livet passerar i revy, men hon hinner inte längre än till minnet av smaken från den första sura masken som spyddes in i hennes näbb – innan hon med en våldsam duns smaskas ut över rutan till en Boeing från Brittish Airways, vars pilot inne i cockpit instinktivt duckar åt vänster och kort därpå lugnt kungör i högtalarna:

"We hit a little bird and will therefore be a bit late during this stop to re-fuel in Denmark".

Motorjournalistdjuren muttrar. Förseningar gillar de inte.

Och undertecknad, som är monumentalt flygrädd och sitter på plats 1A med öppen sikt in till cockpit, tänker att det var tur att rutan höll: Man vill ju inte ha en mås som flaxar fram i 700 knyck – rätt i magen.

Motorjournalistdjuret.

"Motorjournalister är giriga döda köttstycken som under inte sällan förstklassiga omständigheter förflyttas runt om i världen utan att vara det minsta nöjda".

Det var en kollega från ett annat livsstilsmagasin som yppade citatet när vi satt och hade det roligt på flyget ned till Frankrike. Fy fan, som jag garvade. Han är sjukt rolig, och han är en fantastisk person, den här motorjournalisten Anders.

För det är lite så – att dra på pressresor som dessa (i det här fallet har vi åkt till franka Rivieran för att testköra en ny bil). Så här: Allt man behöver göra för att sköta jobbet är att placera sin kropp på Arlanda, sedan går allt per automatik: ens köttstycke sitter still och matas kontinuerligt med välsmakande föda och slussas under förklassiga omständigheter vidare, via ett specialchartrat plan direkt till en flygplats i Marseille, där kropparna förpassas bakom ratten till varsin premiumbil som kräver att motorjournalistdjuret för för första gången dittills aktiverar hjärnan och följer GPS:en mot ett förstklassigt hotell där korta portierer med raka ryggar och styva kavajkragar visar vägen till hotellrummet och med franskbruten engelska säger "aind there iz ze minibahr". Och så fyller djuret sin giriga kropp med Red Label och Heineken, och förflyttar sig sedan flåsande till en überluxuös spaanläggning i lyxhotellets källare där kvinnor som inte pratar engelska masserar köttet tills det grymtar halvbelåtet och suckar och trampar tungt uppför trapporna där kvällens middag bestående av fiskpastejer, dyra viner, val, lavenderglass och fri bar väntar.

I skrivande stund befinner sig undertecknads giriga köttstycke åter på hotellrummet, där det upptäcker att någon fyllt på "ze minibahr" med mer Red Label och Heineken.

Sådant får motorjournalistdjuret att grymta belåtet.

Boken om ditt liv.

Har du tänkt på en sak?

Att du har ett ego som ständigt jobbar på boken om ditt liv. Har du tänkt på att egot skriver konstant, att bläcket verkligen osar för skrivmaskinen hela tiden smattrar, att hon präntar ned bra dagar och dåliga dagar och dagar som går via autopilot. Och att allt blir till minnesanteckningar att bläddra bland när du med rynkad panna önskar skåda din självbild på håll och pussla ihop personen som är du. Man kan förfäras eller glädjas, för man får chans att tänka: "Jaha, är jag sån?". 

 

Helst vill du förstås att boken ska bli bra, en bestseller så att säga, helst vill du kunna bläddra i boken om ditt liv och svepa med fingret och stanna upp vid vissa kapitel och lätt i sinnet ropa: "fan vad jag är bra!". 

 

Är det något som egot verkligen gillar så är det komplimanger. Då går hon verkligen igång och skriver ivrigt med feta bokstäver. 

 

Nåväl. Jag har fått en fin komplimang. Det är egentligen allt jag vill ha sagt:

 

"Han är beviset på att man kan finna kärlek i allt och faktiskt sväva på moln på riktigt. Han är mannen som kan bli stum av förtjusning och få slut på ord för att beskriva något fantastiskt."

 

Tack Anna. Jag är rörd. Den här minnesanteckningen ska jag banne mig sätta ett rejält bokmärke vid och minnas bra dagar och dåliga dagar och dagar som går via autopilot. 

 

Den ocensurerade versionen finns för övrigt på http://annaekberg.blogg.se/

 

Den är sjukt kul. 

 

Nu måste jag sova – ska ju till franska Rivieran i morgon bitti. Sov sött.  


Huset under Karlavagnen

En väldigt god vän, som är musiker, bad mig skriva ett brev. Det ska han skicka till pressfolk, tillsammans med hans första album. Jag har själv varit nöjesredaktör och gäspat mig igenom en del sådana här pressmeddelanden, så jag kände mig lite kluven för uppgiften. Det här första utkastet är personligt, och konstigt och lite pretto. Ge mig gärna en åsikt. Det är viktigt sånt här. 
------

För några år sedan flyttade Claes till ett hus som låg precis under Karlavagnen.
Skratta du, men det är sant.
Jag vet.
Det var jag som öppnade dörren till främlingen - jag behövde ju en rumskompis att dela hyran med. Det var en förbaskat kall vinter i Åre och jag minns väl hur fjällen drev snödrivorna högt upp mot rutorna, hur de gnistrande dagarna var kortare än skymningen - för alltsomoftast stod svarta skyar och norrsken och lutade sig över det där huset vid Skutans fot.

- Jag spelar musik, sa Claes en kväll när han kommit in och ruskat av sig snön. Han packade han upp en sliten gitarr, ett skrynkligt papper och en inspelningsutrustning vilken han kopplade in i vardagsrummet.

Och som han spelade. Han spelade Jeff Buckley och Neil Young och sjöng ut kladdiga dagsboksanteckningar som inte hade namn och lyckligtvis slutade han inte att spela förrän smält snö kvittrade utmed bäckarna om våren och vi sa hej då och flyttade från huset som jag då och då tänker på med nostalgi i blick. Allt tack vare sångerna som tonsatte tystnaden däri.

Jag och Claes har knappt setts sedan dess.

När jag nu får Claes Nordwalls första album är det som att få besök av en gammal vän, en som har blivit större och mognat litet och klippt frillan och strukit skjortan. Mycket har hänt: Claes är en skickligare musiker, Silenceräven Torbjörn Andersson (Eldkvarn, Bob Hund) har mixat, det hela är inspelat i en stor konsertlokal på Ingesunds musikhögskola och där finns stråkar och blåsinstrument.

Jag skulle kunna rabbla referenser som Townes van Zandt och Nick Drake och berätta om hans influenser från uppväxten i Australien och Karlstad och de gånger han suttit vid barens ände, bombsäker på att hon lämnat honom för gott. Men, för mig är Claes Cleeve & Sasquatch som att lyssna till ljudet av den där kalla vintern då jag träffade honom första gången. Jag hör snödrivor som smyger runt huset. Jag hör ljudet av norrsken och mörker. Men jag hör också hopp. För dagarna må ha varit kortare än skymningen, men de var också gnistrande vackra - där vi var lyckliga en gång: i huset som låg precis under Karlavagnen.


Chokladmousse och saknad

Sitter på tåget från Gävle; har nyss tillryggalagt en legendariskt trevlig helg med helpansion hos en fantastisk vän och dennes blivande och lika fantastiska fru. När vi nyss kramades hejdå på perrongen hade jag slut på superlativ. Så trevligt har jag haft det i helgen. 

 

Inte konstigt: Jag har matats med öl och vin och Kreolskans mustiga gryta och hemgjord chokladmousse så god att jag garvade och så blev det 18-årig whisky och gin & tonics och rom & cola och oj oj oj och tacos och fajitas och fan och hans moster. Som vi ätit. Vi har fan ätit och druckit som vore vi högljudda gamla romerska kejsare som just vunnit ett episkt slag om något antikt kungarike. Det var en sån matfest, fast minus vindruvor, homosex, kaftaner och bägare i mässing. 

 

Nåväl. Jag tänkte bekänna en sak. 

 

Vännen jag hälsat på har sitt på det torra, så att säga: han ska alltså gifta sig med sambon; de bländas i varandras närvaro, de har en Volvo och en bostadsrätt och en mops som heter Ernest och massor av porslin och ett fint sovrum och mer köksredskap än morsan och en hemtelefon som ringer då och då. 

 

Det kan få mig att fundera. 

 

Ibland händer det jag att jag saknar det där. Ibland, men inte längre lika ofta, händer det jag att jag saknar en viss person som jag kunnat haft allt det där med. Det kan hända när jag blundar. Då kan saknaden smyga sakta sakta som tösnö efter ryggen för att kort därpå smälta bort och så blir det bra igen. Och det kan hända när jag hälsar på vänner med sitt på det torra. Det kan komma när de gnabbar om att flytta bilen eller fipplar med sitt gemensamma Ica-kort kopplat till deras gemensamma budget. Då kan saknaden slå till med isande klarhet och braka undan golvet under fötterna och så trillar jag så det suger litet i magen. 

 

Det hände i helgen, mitt i all festyra, men jag trillade bara för ett ögonblick för plötsligt sa min käre vän: 

 

"Det finns en till chokladmousse. Ska du ha?"

 

Och så garvade jag igen.


Jag surfar ekonomi och försöker se chef ut

Som jag kanske nämnt tidigare pratade jag ekonomi med farsan i våras:

"Grabben", sa han, "jag har aldrig gjort en bra affär och det kommer inte heller du att göra."

Du ska få se, tänkte jag som hade stora planer. Jag skulle ju börja ett nytt liv; tänka på framtiden; spara och så. Så jag köpte fonder för pengar som i min värld är en förmögenhet. 

Det blev Ryssland och Östeuropa. 

Det var för tre månader sedan. 

Nu sitter jag här i min kavaj på ett tåg till Gävle; surfar ekonomi på E24.se och försöker se lite chefig ut.



Bra där farsan. 

Den stora nattliga stilen.

Överdoserad av intryck och turistinformation och gåslever och ål och kanin och rött kött och champagne och rött vin och vitt vin och belgisk veteöl sitter jag på det här antwerpiska hotellrummet i svart och vitt och skäms litet över mitt storslagna välbefinnande. Och så funderar jag på meningen med livet. Det är sant. Ha ha. 

 

Absolut, jag är rätt full nu. 

 

Men ändå. Jag brukar hävda att nära relationer är anledningen till allt. Liksom att leva i nuet; att ta tillvara den abstrakta brytpunkten mellan sen och då, den som varar i en tiondels sekund eller tillräckligt länge för att man ska inse att nu är nu. Men, som vi vet är det ju rätt jävla hopplöst; att knipa tag i nuet är som att nypa tag i en blöt tvål under kranen en sen fyllenatt. 

 

Nåväl. Som en blixt från klar belgisk himmel slogs jag en ny insikt och det hela är i alla fall just nu så tydligt: 

Kontraster. 

Kontraster är grejen. 

Kontraster är vad som får mig igång. Bara ett exempel: I våras bytte jag fjällidyll och skriverier om pimpelfiske ochhundspann – mot storstadsliv och skriverier om grooming och modeveckor. Inget konstigt i det (och jag säger inte att något är sämre än något annat). Det är bara rätt talande – jag brukar variera mig. Jag är mycket tacksam över det, att jag har fått chansen att göra det då och då. Jag gillar det. Jag älskar att fnissa till över tänken "hur fan hamnade jag här?". För det är meningen med livet tänker jag i alla fall nu, när jag är i Antwerpen på jobb (och nej brorsan, det ligger inte i Alperna) för här är det kråkslott och slingriga gator som Gud glömt (men a-lagarna kommit ihåg) och de får mig att tänka på såväl fladdermössen som greve Dracula och Castlevania till Nintendo 8-bit. Och – ögonblicket senare är det, inuti shoppingkomplex med väggar av äkta guld, tio meter höga champagnebarer formade som enorma martiniglas (och man sitter liksom där själva martinin skulle vara, vätskan alltså) och sen är det shopping och middagar med sju vinglas framför varje matgäst.

 

På samma sätt som en best of skiva med The Smiths blir könlös när den bara innehåller hits – på samma sätt skulle skumpa förvandlas till ett helt okej kranvatten om det inte vore för mina dagar av nudlar och hårdbröd och köp av ryska fonder som på tre månader blivit lika mycket värda som en påse godis från Starlanders i Östersund.

 

Nu känner jag att jag börjar nyktra till här på hotellrummet och fan vad liv det är på modeungdomarna här utanför; de skålar och skrålar utanför modeskolan som är stenhård och som du brorsan borde söka till. I takt med att vinets vingar ger vika blir jag alltmer nyfiken på att pröva teorin kontraster och om meningen med livet i morgonljusets cyniska nykterhet. Är jag något på spåren?

 

Jag vet inte det.

 

Jag säger som Tomas Tranströmer:

 

"Det händer att man vaknar om natten och kastar ner några ord snabbt på närmaste papper, på kanten av en tidning (orden strålar av mening!) men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar. Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?"

 

Imorn ska jag på Dries van Notens och Bruno Pieters outlet som sker två gånger per år och jag lyckats pricka in – samtidigt som Den Stora Löningsdagen. Då är den här stora nattliga stilen lite skit samma. 

 

Sov sött. 


Hej Panik.

Jag reser till Antwerpen i Belgien i dag. 

Jag åker dit i för att guidas runt bland butiker och hotell och barer och restauranger i dagarna tre... för att göra en kortare shoppingguide. 

Absolut, man kan säga att jag kommer att ha det väldigt bra.

Det är bara det här med flygskräcken. 

Jag sitter i skrivande stund innanför incheckningar och taxfrees och tullar och elände och känner hur den kommer smygande, flygskräcken. Jag betraktar den som en sjökapten betraktar en fjärran storm. 

Det brukade inte vara så här. Jag brukade gilla att flyga, jag brukade till och med somna innan avfärd. 

Nu säger högtalarna "hej och välkomna till dagen flygning till Bryssel med Brussels Airlines". 

Nu säger jag hej panik. 

Jag ändrar mig.

En sak till. 

 

För den som läste föregående inlägg – jag har en uppföljare här. 

 

Det är apropå Sophie Zelmani. Jag har sett henne live två gånger. Den första gången var för sex år sedan. Det var jag och min bror, den yngste av dem.

 

Historien tar plats i Östersund. På Campus. Vi är där (för det var ju hennes Sing and Dance-turné!) och så är även en tjej vars blonda korta burr får mig att för första (och troligen sista) gången att, utan alkoholmässig inblandning, ragga (och med andra ord offra livet för en okänd kvinnas röst).

 

Jag vill inte göra det men jag gör det ändå – och jag är så där nervös att jag hör min egen röst utifrån:

 

– Jaha-nähe-hej! säger jag och nu är det kört. Jag känner det direkt. 

– Eh. Hej?

– Jo, ja, eh, vad gör du då? frågar jag och det hela går vidrigt dåligt. 

– Eh. Vad jag gör?

– Ja. Jo. Kan jag få ditt nummer? frågar jag och jag hatar läget för nu är jag ett pinsamt skämt och det är så stelt att man kan fästa en sked i luften.

– Eh Okej? Jaha, jo. Okej då. Jag det är 070...

 

Brorsan, som alltså är den yngsta, han skäms så mycket över sin äldsta brors försök till socialt umgänge att han, om vapen funnits tillhanda, gärna skjutit sig själv. Ja, det hade han garanterat gjort. Jag ser det i hans blick. Och jag förstår honom. Det hela är mycket fruktansvärt. Jag är en besvikelse, jag är en underkänd elev i raggandets tröstlösa skola.

 

Behöver jag nämna att det gick lite si och så med romantiken gällande tjejen med det blonda burret? Tänkte väl det. 

 

Det är inte det viktiga. 

 

Som jag nämnde i föregående inlägg: jag skulle dricka bärs med en vän i kväll... 

 

Japp, det är hon! Det är tjejen, vars korta blonda burr nu har blivit långt och kvinnligt. Det är inte direkt ofta vi ses, och det hela är ett roligt sammanträffande – att jag skrev om Sophie Zelmani just i dag. Det var hon som påpekade det. 

 

Vi är vänner i dag. Sannerligen. Vi spenderade sex timmar ihop, på en okänd bar där vi givetvis pratade om min undermåliga ursäkt till flörtande hösten 2002 och så skrattade vi åt det för "vi var ju så unga då" och sen spelade vi mp3-låtar i varandras öron och beställde en andra, tredje, fjärde, femte och sjätte bärs innan tankar om morgondagar och pojkvänner kom ikapp och fick oss att säga som vi borde: "jaha-nähe och hej då och vi ses snart och ha det bra" och allt det där. 

 

Det var en fantastisk kväll. Och nu är jag full. 

 

Men, det hjälps inte. Minnet från Sophie Zelmani på Campus 2002 svider ännu och får mig att tänka om – hon är fan inte värd en trea. 

 

Artist: Sophie Zelmani

Album: The Ocean and Me

Betyg: 2 av 5


Sophie Zelmani - som en vän från förr

Sophie Zelmani har släppt en ny skiva. Jag gillar henne. Man kan alltid lita på Sophie Zelmani. Hon är som en vän från förr – som man sällan tänker på och egentligen har vuxit ifrån – men som knackar på vart tredje år eller så, och smyger in och sätter sig i soffan med en flaska rött och viskar sömningt om glada och dåliga dagar. 

 

Jag bodde i Kalmar för några år sedan. Hade spenderat 14 000 på ett par högtalare som jag med en halvklen lön skulle avbetala... på två månader. Jag hade varken tv eller en massa pengar över eller särskilt många vänner, men väl en soffa i rotting och undermåligt tyskt folköl och ett 10-pack cigaretter och Sophie Zelmanis nya skiva som jag lyssnade till med blicken fäst där ingen tv fanns. 

 

Det är lustigt vad musik gör. Nu sitter jag här, sju år senare, på kontoret i Stockholm och försöker skriva om Ingmar Bergman och planera morgondagens resa till Antwerpen och ska strax iväg och dricka öl med en vän– men kan inte bli kvitt smaken av undermåligt tyskt folköl och fimp och en smula ensamhet. 

 

Ja, man kan alltid lita på Sophie Zelmani. På gott och ont. 

 

Artist: Sophie Zelmani

Album: The Ocean and me

Betyg: 3 av 5. 


Söndagssinne.

 

 

Jag undrar:

Varför säger man hej då

till en ny vän

när söndagssinnets färd går ensam inåt

och fönstret tanklöst tittar

mot oktobers mörker

 

Jag undrar:

Varför säger man nej

till hjärtlighet

när glödlampans bleka blick

skänker ringa tröst

och Karlbergskanalen glimrar bråddjup svart –

som något aldrig hänt

 

Well. Kanske för att jag just sa hej då till en vän och sitter här och tycker synd om mig själv för det. 

 


Jag fyllde 28 i dag.

 – Hur känns det att bli så gammal? frågade man. 

 

– Bra, svarade jag, men 28 är lite för lite ändå. Jag kan tänka mig att fylla 30 eller ännu hellre 40. Det vore något: gammal och klok och stabil. Nu har jag två bonusår, eller tolv, om så vill. 

 

Då skrattade man. 

 

Jag har också skrattat i dag. Det har varit en bra dag. 

 

Var på presslunch på Café Opera. Man hade invigning för nyrenoverade lokaler med urgamla anor. Under kristallkronorna log jag artigt och höll ryggen rak och drack lunchchampagne från Tattinger och åt plockmat som jag inte vet vad den innehöll men det smakade fint så jag svalde snabbt för att stoppa in nytt. Allt medan de gamla väggarna glodde och takmålningarnas bebisänglar tittade långt ("Vad gör du här? Dra hem till Torvalla By, din jävel) men det var min dag i dag så jag struntade i dem och tog backning utan att skämmas.

 

Att fylla år i Facebooktider är humor. Jag har grattats av fler än jag orkar räknar upp – fler än på det största av min barndoms födelsesagskalas (som trots allt lockade med fiskdamm och varmkorv med bröd och bara ketchup). Jag har grattats av personer jag saknar och personer jag träffar varje dag. Jag är mycket tacksam. 

 

Och sms har jag fått. Så här har de kunnat se ut:

 

"Men knulla också jag höll på att glömma! Grattis broder. Hoppas du haft en förträfflig dag än så länge, blir det tårt/film kalas hos dig? Vad önskar herrn i gåvor?"

 

"Ha den äran på F dagen gubbstrutt! Stort grattis kram från XXX"

 

"Grattis på födelsedagen. Pratade med din pappa härom dagen. Han är stolt över dig. Det ska du veta."

 

"Idag är ingen vanlig dag. Din speciella dag. Du ska få en gåva av mig, ett födelsedagsXXX nästa gång vi ses. PUSS". 

 

"Hej babylicious! Grattis på din dag! Ledsen att jag inte skickat något kort. Hoppas det duger med världens största kram här ist! :) Puss och kram och hoppas nån annan bjuder på tårta när jag är så långt bort. Yours truly. Kram XXX". 

 

"Grattis på födelse dagen storebror. Fått nåt fint? Imårn gör ja sista fasen i teorin sen bokas d prov!". 

 

"Grattis min vän! Hoppas du haft en riktigt fin dag med tårta, champagne och fagra damer. Jag föreslår en öl nästa vecka? Kram XXX"

 

"Grattis STORJONT!"

 

Och så vidare. Jag är rörd av all denna uppmärksamhet. Men en del av mig får inte nog av bekräftelsen. En del av mig vill ha mer, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra med den och det får mig att vilja parafrasera Tranströmer. 

 

"Den här mannen får bekräftelse och bekräftelse som han kastar i gapet på tomrummet som smyger bakom honom": 

 

Och roligast av allt – till en present fick jag ett symboliskt grattiskort föreställande en räkmacka. Då tänkte jag på vad min gode vän Jesper sa den där sensommarkvällen för några månader sedan: 

 

"Man breder sin egen jävla räkmacka". 

 

Har man brett sin egen jävla räkmacka, med dill och citron och groft bröd, då kan man smaska högljutt och njuta av födelsedagar som dessa. 

 

Tack alla. 


"Jag vill bara ha det jävligt gött"

En av mina bästa vänner satt i min soffa för en vecka sedan. Han hade packat gitarren och drömmarna och ombyte för två månader och bar på en karneval av förväntningar. Han skulle resa till USA morgonen därpå för att leva myten som på film och stå på scener och spela sin musik för någon krona här och där. Som han hade längtat. Som han längtade. Han satt i min soffa och sken med sin härliga värmländska: 

 

– Det är en jävla klyscha: att åka dit med en gitarr. Det ska vara helt kravlöst. Jag vill bara ha det jävligt gött!

 

Han skrattade så hjärtligt att vi spolade upp en Famous Grouse till, för det var det värt, och så skålade vi och sen tog vi kanske en till för allt var så jävla härligt och sen sa vi god natt och hej då och lycka till med allt och rock on och allt det där. Han försvann med sin packning medan det fortfarande var mörkt, men lyste säkert upp hela St Erikplan på sin väg till tunnelbanan. 

 

I går pratade jag med vännen med drömmarna. 

 

Han var hemma i Värmland. 

 

Fascistisk tullpersonal hade grillat honom, skrämt iväg karnevalen och skickat hem min vän på nästa hemvändande flyg till Arlanda. I USA får man tydligen inte spela musik för någon krona här och där.

 

"Jag vill bara ha det jävligt gött".

 

Jag blev stum. 

 

 

-----

 

Läs hans historia på http://www.claescleeve.blogspot.com/ 


Back up av Gud.

Jag och en god vän möttes upp för att sparka i höstlöven på Söder i dag. Och gula löv, fint sällskap och sentimentala söndagssinnen brukar locka fram Det Goda Samtalet.

 

Jag testade en teori där vi satt på en parkbänk, alltmedan kvällssolen segade sig ned, kylan bet till och strömmen av flåsande joggare aldrig sinade. Teorin är knappast kliniskt bevisad på labratorier i Schweiz. Man kan säga att den har gått rätt ofiltrerad från spontan idé till min mun och den låter ungefär så här: 

 

"Har du tänkt på hur glada och trygga alla nygifta och förälskade ser ut? Deras ögon lyser. De är odödliga, och det är för att de alltid har någon där hemma som väntar och alltid tror på dem – oavsett vad de gör har de sin back up. Man behöver inte tro så så mycket på sig själv om man vet att man alltid är safe, alltid har någon som gillar en oavsett prestationer eller humör. Vi behöver lagsporten, nära relationer och - religion. Inte minst religion. Kolla på de religiösa: kolla på deras ögon: odödliga, glada, trygga. Ögonen lyser. Varför? För att de har back up av Gud. Vem fan skulle inte vara glad och trygg och stark om man har back up av honom, liksom. "

 

Sen la jag fram min syn på religion och sa något i stil med att Jesus säkert var en skön, street smart kille med schyst skägg och som sa en del bra saker – men lite före sin tid och därför stenades för det. Därefter har en massa skojare gjort honom till en mystisk herre som kunde trolla och gå vatten. 

 

Hur som helst. Jag fick medhåll och så bestämde vi oss för att det kanske inte vore så dumt att sluta upp i någon sekt ändå. Pingsförsamlingen Harvest Center i Stockholm ska tydligen vara en höjdare för unga och vilsna som oss. 

 

För lite back up av Gud, alltså. 


Onykter i Italien.

Lördag kväll i Italien. Vi klättrade rasande snabbt uppför bergen i en Porsche Targa 4 och lät sma tegelhus och Fiat Puntos och olivträd och cederträd rusa förbi. Vägarna var smala och eftermiddagens solbrand segade sig ned bakom bergen; gjorde skuggorna darrande langa; röntkade lövens klorofyll.

Ja, Lago di Garda var lika vackert som jag trodde.

Nu sitter jag onykter i loungen pa hotellet och har just avverkat en middag med Porscherepresentanter och annat trevligt sällskap och har ätit maträtter som var rörande goda men som jag inte kan namnen pa. Sa fort glaset var tomt fylldes det pa och sen blev det öppen bar med pianister och gin och tonic och det ena med det tredje och da tänkte jag pa Smulan och Flyer och brorsan och Anders och Hakan och alla, för tänk vad härligt det är med glädje delad med sadana som er.

Flygskräcken var dock monumental. Sänkte en Staropramen XXL samt en Red Label men satte mig ända tillrätta i planet med det där gamla hederliga obehaget som brukar gästa mig och Stig Helmer och andra ovänner av flygresor strax innan avfärd.

Naväl. Nu är det 18 timmar sedan senaste sömn och hög tid för kudde.

Klockan 08.30 bär det uppat bergen i bilarna igen.

Jag gör som de gamla grekerna.

 

Om hösten händer det att jag ansluter mig till de gamla grekerna och funderar på meningen med alltihop. 

 

Just nu läser jag en bok som heter just "Vad är meningen med alltihop?". 

 

I boken finns ett kapitel om solipsism. Jag kittlas av den där filosofiska trosföreställningen, den som säger att jag själv är min egen gud och den enda som existerar; att jag skapar allt jag ser; att sanningen uppstår i mitt medvetande, som alltså är det enda som finns. Ja, ni fattar.

 

Men tanken på solipsism hissnar förstås, liksom filosofi i stort. Att dyka ner i det är svindlande och bottenlöst; skrämmande men också förtjusande. Lite som att dyka i Storsjön från farsans segelbåt om somrarna. 

 

"Han som försökte ropa under vattnet och världens kalla massa trängde in genom näsa och mun". 

 

(T. Tranströmer).

 

En sak till. I helgen har jag, i rollen som min egen Gud, skapat en jobbresa till Italien. Jag tänkte dra till Gardasjön och testköra lite Porsche Carrera 4 och Porsche Targa. 

 

Solipsism är väl bra fint ändå.

 


Vänskapen kräver inga ord.

Var på filmkväll hos brorsan. Jag gav honom hudvård jag stulit på jobbet, han gav mig snus han köpt på 7-Eleven. Filmen var Magnolia och den är ju bra och snygg och Tom Cruise gör troligen sin bästa roll och så gillar jag när det regnar grodor, men det var inte det viktiga. Medan snuset rann så där vidrigt som bara lössnus kan göra, chillade jag förnöjt i sällskapet; andades okonstlat, söp in det där kravlösa sociala behaget, det som bara kan uppstå i sällskap av någon man känt ett helt liv. Allt är okej. Man kan säga allt eller inget alls, men alltsomoftast slösar man inte med ord, annat än via stjärten. 

 

Fråga Dag Hammarskjöld:

 

"Tystnaden är ljudet kring varje handling och varje samliv som människor. Vänskapen kräver inga ord – den är ensamhet befriad från ensamhetens ångest."


En Inkassoanställd vore gott.

 

Människokroppen är bra överskattad ändå, som vill ha mat typ var tredje timme. Vid försenat matintag händer det att jag blir lite irriterad. Vid försenat matintag samt samtal med Inkasso – då blir jag tydligen upprörd. 

 

Jag blev upprörd tidigare och har en teori kring varför. Kanske sjunker humöret, i takt med blocksockret och hungern, av en enkel anledning: kanske för att vi människor lättare ska kunna gå "berserk" och jaga ikapp och ta ihjäl vad vi vill äta. För överlevnad alltså. 

 

När jag lagt på luren och fått veta att jag utan någon egentlig anledning ska skänka Inkasso en del pengar, då tänkte jag att en Inkassoanställd vore gott. Fritera ett ben och dippa i någon sås, bea kanske, och så skulle jag smaska och rapa ogenerat och bli mätt och glad igen. För kroppen måste ju ha sitt. Så tänkte jag och gick stillsamt till Ica för en frysrätt från Findus. 

 

 

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0