Ett annat liv
Det började med att jag såg en film som vi gjorde för tolv år sedan. En skateboardfilm. Alla mina gamla vänner har varsin del och så gör vi trick efter trick till låtar som var och en själv fick välja. Jag valde The Trooper med Iron Maiden. Jag gillade hårdrock.
När jag ser filmen slås jag av en svårdefinerad känsla. Den är väldigt påtaglig och tar tag i mig och susar genom mig och planterar en förnimmelse av lika mycket lycka som vemod och förundran. Nostalgi, tänker jag. Ren och skär nostalgi. Så måste det vara. Jag tittar på mig själv och jag undrar vem han är den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid. Vad tänkte han? Jag tänker att jag vill hälsa på honom och höra om hans liv. Jag vill att han ska sitta här och berätta om hur det är att läsa till snickare och ha föräldrar som inte längre vill bo tillsammans och om kvällarna läsa Spindelmannen i sitt nya rum och ha ont i magen och bara tänka på tv-spel och skateboardåkning fastän han är 16 och Mats i klassen tycker att han är en tönt som borde växa upp någon jävla gång. Han skulle nog inte lyssna på mig. Om jag kom i min kavaj och mina snörskor i skinn skulle han inte våga se mig i ögonen.
Han hade inte ens vågat se en tjej i ögonen.
När jag tittar på vår gamla skatefilm tänker jag på Henke. I filmen åker han till National Acrobat med Black Sabbath. Han var tre år äldre och var min bäste vän. Jag tänker att jag saknar honom. Det var en höstkväll 1996 som han kom från någon annan stad till skatelokalen första gången. Han var blek i hyn och svart under ögonen till följd av kosten han baserat på hemmagjort vin och nudlar. Men som han åkte. Jag och min bror satt stumma av beundran inför denne främling, vars bryska anlete skulle komma att bli varmare och varmare för varje kväll som han ruskade av sig snön och kom in i värmen för att göra ofattbara frontside nosegrinds på boxen och backside lipslides i halvrampen.
Jag tittar på den här filmen och tänker hur enkelt allt var då. Jag tänker på Henke och hans Saab V4 som inte gillade minusgrader och skratten och ivern att bara skejta skejta skejta och Henkes ögon som först varit mörka och främmande men sedermera blev vänliga som hon en bondhund. Som jag gillade Henke. Jag behövde honom.
Jag tittar på den här filmen och tänker att vi var lyckliga då.
Och det skulle skulle han nog berätta för mig, den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid.
När jag ser filmen slås jag av en svårdefinerad känsla. Den är väldigt påtaglig och tar tag i mig och susar genom mig och planterar en förnimmelse av lika mycket lycka som vemod och förundran. Nostalgi, tänker jag. Ren och skär nostalgi. Så måste det vara. Jag tittar på mig själv och jag undrar vem han är den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid. Vad tänkte han? Jag tänker att jag vill hälsa på honom och höra om hans liv. Jag vill att han ska sitta här och berätta om hur det är att läsa till snickare och ha föräldrar som inte längre vill bo tillsammans och om kvällarna läsa Spindelmannen i sitt nya rum och ha ont i magen och bara tänka på tv-spel och skateboardåkning fastän han är 16 och Mats i klassen tycker att han är en tönt som borde växa upp någon jävla gång. Han skulle nog inte lyssna på mig. Om jag kom i min kavaj och mina snörskor i skinn skulle han inte våga se mig i ögonen.
Han hade inte ens vågat se en tjej i ögonen.
När jag tittar på vår gamla skatefilm tänker jag på Henke. I filmen åker han till National Acrobat med Black Sabbath. Han var tre år äldre och var min bäste vän. Jag tänker att jag saknar honom. Det var en höstkväll 1996 som han kom från någon annan stad till skatelokalen första gången. Han var blek i hyn och svart under ögonen till följd av kosten han baserat på hemmagjort vin och nudlar. Men som han åkte. Jag och min bror satt stumma av beundran inför denne främling, vars bryska anlete skulle komma att bli varmare och varmare för varje kväll som han ruskade av sig snön och kom in i värmen för att göra ofattbara frontside nosegrinds på boxen och backside lipslides i halvrampen.
Jag tittar på den här filmen och tänker hur enkelt allt var då. Jag tänker på Henke och hans Saab V4 som inte gillade minusgrader och skratten och ivern att bara skejta skejta skejta och Henkes ögon som först varit mörka och främmande men sedermera blev vänliga som hon en bondhund. Som jag gillade Henke. Jag behövde honom.
Jag tittar på den här filmen och tänker att vi var lyckliga då.
Och det skulle skulle han nog berätta för mig, den där korte unge mannen, han med burrigt hår och byxor betydligt större än vetskapen om sin framtid.
Kommentarer
Trackback
