Vad är en bal hos J.Lindeberg när det regnar?

Jag var bjuden på fest i går. J.Lindeberg bjöd in till invigning av en ny butik här i Stockholm. Var trött men tänkte hålla fanan högt och köpte lite vin. Drack vinet som var vidrigt, kollade mig i spegeln, fixade frillan, rättade till skjortkragen och satte av i riktning mot galejet med en kollega vid min flank. När vi kom till Slussen för att byta tåg så slog det mig... att jag inte var ett dugg peppad. 

 

–  Fan. Jag drar hem, sa jag. 

–  Det ärar dig, svarade kollegan som sa att han förstod precis och ändå skulle möta upp en annan kollega och därför inte var beroende av mitt rätt undermåliga sällskap. 

 

Så fick det bli. Jag drog hem. Hemma i soffan rågade känslan av befrielse min urlakade kropp och den fick mig att tänka på alla de gånger jag gjort saker bara för att se anses "rätt" eller "kul". Får jag en mer angenäm känsla av att kolla på skitfilmer jag redan sett när solen står i zenit, eller av att dricka te hemma när man förväntas gå på J.Lindebergkalas  –  då gör jag det. 

 

Jag gick från jobbet genom ett regnigt Söder häromdagen och tänkte på det här även då. Normer alltså. Vid tillfället gästades allt tjat om väder mina tankar. Jag tänkte att jag älskar regn. Jag väljer regn före sol. Så tänkte jag. Speciellt den där typen av extra fint duggregn som sänker sig som en kall ångbastu över stan. Blomsprutsregn, om så vill. Blomsprutsregn var det den här dagen, då jag gick genom Söder. Jag andades med generösa andetag, verkligen slösade med dem, som när man stiger av planet på Mallorca och för första gången på länge andas in dofterna av en annan kontinent. Jag tänkte att jag älskar regn och andades girigt, som vore världsalltets syre snart slut. Med vibrerande näsborrar tänkte jag att nån dag ska jag fan sätta mig i regnet och äta en glass och säga som tanterna: "det här var precis vad jag behövde".

 

För något år sedan drog vindarna från Mordor in över Östersund och så vreds kranarna om så pilregnet dånande utanför lägenheten. Man sprang för sina liv. Man skrek. Jag lurade ut den person jag höll mest om och så hoppade vi i pölarna och kramades och kysstes under Mordormolnen och det var väldigt fint. 

 

Regn är kravlöst. Kanske är det därför jag gillar det. Och så luktar det gott. 

 

Så kan det gå –  från J.Lindebergkalas till en kärleksförklaring om regn. 

 

Vi säger så. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0