Leijonhjärta.

Jag brukade inte gilla hösten. 

Jag brukade bli orolig så fort solen sjunker snabbare och kastar skuggorna långt redan på eftermiddagen och löven frasar under fötterna och luften är torr och frosten tar sina första giriga tuggor i fönsterbläcket. För då –  för att lite Bergmanmelodramatisk –  kändes det som att liraren i svart kåpa och iskall andedräkt skulle knacka på dörren och vifta med lien och hoppa upp på ryggen och sätta klorna genom huden och med sträng röst upplysa undertecknad om att det minsann var färdiglekt, att nu skulle det bli kallt och nu skulle det bli eländigt och fan och hans moster och jada jada och så var det minst två år till nästa sommar. Jag gillar ju sommaren, jag. 

Nu gillar jag hösten med. 

Jag har inte ens tänkt på att det är höst. För det är ju lite så, när man mår prima, att man inte tänker på det. Man bara är. Med tiden har jag därför utvecklat ett par vardagliga test som påminner mig om välbefinnandet och tar tempen på mitt humör lika pricksäkert som han den där svensken i Paralympics skjuter prick. 

Så, exklusivt på bloggen –  fyra saker som avslöjar att jag mår kalas:

a) Jag är ensam och tittar på sitcoms och upptäcker att min mun skrattar. 

b) Tunnelbanans typografi. SL:s skyltar vid perrongerna, som säger saker som "T-Centralen" och "Bagarmossen", de står alla skrivna med bokstäver ur teckensnittet Helvetica (känt som världens troligen bästa teckensnitt. Det tveklöst mest använda. Anonymt och sterilt men också snyggt och välgjort). I det här fallet –  på risiga tunnelbanestationer –  kan det framkalla ångest lika lätt som lyckorus. 50/50, så att säga. Åtminstone för mig. Får bokstäverna lyckan att råga min själ –  ja, då vet jag att jag är på glass-och-ballonger-humör. 

c) Det här hände häromdagen och jag vet inte om man får göra vad jag gjorde. Nåväl. Jag hade handlat kläder. En kostym och en ulltröja från Acne. Kom hem. Bytte om. Ivrigt. Och så tittade jag på mannen i spegeln och...  garvade. Jag garvade hjärtligt. Som jag fnissade. Och mannen framför mig fnissade lika hjärtligt tillbaka och hans ögon lyste och så solade vi i varandras närvaro en stund, kostym-mannen och jag. Sedan log vi mot varandra. Nickade instämmande. Japp, vi förstod båda två vad vi just gjort... att vi hade garvat för att vi såg så jävla snygga ut. Japp, det var han och jag och den gamle greken Narkissos. Samtidigt hade jag garvat ett självdistansens garv för att jag inte riktigt fattade vad som hänt: för ett halvår sedan bar jag Årekorrekt dresscode bestående av fleece och noppiga t-shirts och närde blott en dröm om en trevlig basgarderob. Nu har jag den. Och det blev en källa till fniss. Bara så där. 

c) Utanför min lägenhet gasar X 2000 och Arlanda Express ut från Centralen i en väldans fart. Inget konstigt, kan tyckas. Men det får mig att tänka på förväntan och resor. Jag tänker på det monotona ljudet av stålhjul mot rälsen, de som söver och är behagliga och är som kargt gnisslande varianter av ljudet från vågor som slår mot pappas segelbål när vi är ute på Storsjön om somrarna. Jag vet inte, jag gillar de där tågen helt enkelt. 

Nåväl. Nu ska jag se om det är nån kass sitcom på femman att fnissa åt. 

Vi säger så.