Leijonhjärta.

Det heter att lite vin främjar kreativiteten. 

Om man kommer hem från en blöt helkväll – hur är det då? Tja. Då kan det bli så här, utflippat värre, som det här mailet, som jag sent en natt plitade ihop och drog iväg till en person som jag knappt känner men som har betytt mycket. Lina, heter hon. Det var hon som fixade boendet i Stockholm åt mig. Dagen därpå skrattade jag gott. 

Vad är det man säger... "in vino veritas".  

-------

Hej baby. 

Ledsen att mitt svar dröjt. Jag läste ditt svar och tänkte - jag svarar strax :)

Jag var faktiskt och kollade på lägenheten häromdagen. Och ja. Vad ska jag säga? ibland räcker ord inte riktigt till, men jag försöker. 

Som följer såg min visit ut: 

Crille öppnade dörren. Ett knarr. Änglakörer och smektande, filmiska stråkar. Tänkte att det var lite som när Indiana Jones, med fransiga cawboybrallor och hatt, smyger in i ett outforskat tempel, du vet: förväntasfull, lite nervös och med tungan rätt i mun. Så höll jag andan. Sedan hörde jag fniss från min egen mun. Tittade mig omkring, fortfarande spänd. Hörde ljudet av en tappad haka som var min. Så fortsatte jag utforska detta osannolikt tilltalande utrymme som till min stora förvåning saknade både droppsten och kackilackor men hade trägolv och marmordetaljer och 70 oändliga kvadrat och all onödig lyx jag aldrig haft men alltid drömt om, och sedan tittade jag uppåt och uppåt och uppåt och uppåt för taket var så högt att det aldrig tog slut och så såg uppåt och uppåt och uppåt igen och så såg jag hur Jämtland Basket skulle kunna ha sina träningsmatcher där i tv-rummet: Trepoängare (poff!)från franska balkongen mot korgen vid vardagsrummets entre samtidigt som Indiana Jones svingar sig i en lian i köket och dödar tre nazister som smugit sig in för leta rätt på judiska flyktingar som nån gömt i det lite för stora köket. 

Och sen, när jag än än gång försökte intala mig att jag faktiskt skulle bo där, då såg jag hur jag i bara strumplästen skulle smyga runt som en nöjd, överviktig och lite för rik Donald Trump i morgonrock och titta ner på pöbeln där under och peka och skratta så näsborrrarna fladdrar - och det skull jag göra just precis där, från min franska balkong, i min oslagbara lägenhet vid sankt eriksplan, som världens, världens absolut, tveklöst finaste, tveklöst vackraste Lina, har fixat åt mig. Och när jag tänker på det hela, då skäms jag litet - för visst, det kan gå bra för folk, men någon hejd måste det väl ändå vara. Jin och Yang i all ära och allt det där: Men man kan inte flytta från fjällmarker till Hufuvstaden och få bosätta sig i vad som gjort både Indiana jones och Jämtland basket röda av avund.

Alltså. Ja. Vad ska jag säga. Den här lägenheten min kära Lina, kära, kära Lina - den är faktiskt, helt ärligt, lite för bra. Jag bara älskar den. Jag älskar den som jag älskar min mamma (nåja). Jag älskar den som jag älskar en ny dag. 

Stor kram